Edward Burne-Jones, “St. George Kills the Dragon,” 1866 (foto: Public Domain)

Sankt Göran – Sankt George – är nog bland de mest kända, älskade och odödliga helgonen tack vare den välbekanta legenden om Sankt Göran och Draken. I typiskt medeltida stil som modig och galant riddare ger han sig på Draken som hotar att sluka den sköna jungfrun och räddar henne.

I England. som är ett av många länder som har George som skyddspatron, ser man helgonets namn framför kyrkor och pubar nästan lika ofta. Festdagen firas med festivaler och dramatiseringar av helgonets modiga kamp mot den glupskt upphetsade draken.

Det tråkiga för alla firare är att S:t George inte varit någon riddare och så vitt man vet inte heller räddat någon skön prinsessa från ond bråd död. George var en romersk soldat som under kejsaren Diocletianus’ förföljelser i början av 300-talet dömts till tortyr och martyrium. Enligt en tradition överlevde han flera omgångar tortyr och blev till slut halshuggen för att inte ha uppgett sin kristna tro. Det ledde omedelbart till att han i hela den kristna världen vördades som martyr men det är egentligen också det enda vi vet om honom.

Påven Gelasius I, som helgonförklarade honom nästan två århundraden senare 494, har vid detta tillfälle sagt att George var ett av de helgon ”vars namn med rätta vördas av folket men vars handlingar bara är kända av Gud.”

De berömda sägnerna om George som besegrar Draken dyker inte upp förrän efter hans död mer än 500 år senare.  Ingen kan säga hur en totalt okänd romersk soldat blir en tuff hjälte som i hela världen beundras och vördas för sitt mod. Det började sannolikt som en fabel om kampen mellan de goda och onda krafterna. I alla dess varianter försvann den sanna historien om S:t George. Vi kan inte säga att fakta inte betyder något, men i fallet S:t George tror jag att det sannolika och osannolika i hans liv inte ändrar sanningen han dog för. G.K. Chesterton har skrivit:

”Det är inte sagorna som ger barnet den första idén om spöken. Det sagorna ger barnen är den första tydliga idén om att kunna avslöja spökena. Den lilla pojken eller flickan har känt väl till drakarna så snart de kunnat fantisera. Det sagorna upplyser barnen om är att S:t George dödar draken”.

Det finns ingen verklighet i legenden om S:t George och Draken. Däremot är den avslöjade sanningen verklig. Det onda finns i världen och allt riktigt ont vill uppsluka allt som är gott och oskuldsfullt. I berättelserna andas de eld och flugor. I historien kan det gestaltas som despoter som till exempel mannen som beordrade S:t Georges död. Drakens blodtörst var verklig även om dess fjäll inte var det och denna törst har inte dött utan fortsätter att plåga vår värld i alla dess lömska och ständigt upprepade former.

Men precis som drakens brutalitet inte var någon fabel var den mans djärvhet som bekämpade den inte heller bara en fabel. Denna modiga tro inför ondskans ansikte har gett eko genom århundradena och riddare, kungar, soldater och till och med barn har tävlat om den tron när de svingat träsvärden på S:t Georges dag.

S:t George har säkert aldrig kämpat mot draken. Men han trotsade kejsaren och såg sina torterare och bödlar i ögonen utan att blinka och utan att svikta i tron. Ingen skön jungfru har väntat på honom vid livets slut men Kristi moders trygga armar har säkert omfamnat honom i döden och fört honom till sin Sons tron.

S:t George, be för oss!

Kelly Marcum

Översättning till svenska för Katolsk Horisont, april 2024, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här