Pater Ingmar Svanteson

Naaman, den arameiske överbefälhavaren, hade själv tänkt ut hur pro­feten Elisha skulle bota honom från hans spetälska. ”Jag tänkte att han skulle…”. Naaman tänkte vidare: ”Är inte Damaskus floder bättre än alla vat­ten i Is­rael?” Men Gud har utvalt ett folk och ett land bland alla andra. Det är lika utmanande nu som då. Utan sin kloka tjänare hade han gått mis­te om hjälpen. För­do­mar i kom­­bination med högmod för­blin­dar. ”Gör ingen­ting utan råd”, säger Benedictus.

Tror vi? Det var ingen akademisk föreläsning som Jesus höll den gången i templet. Han gjor­de sig en piska av repstumpar – man fick in­te använda käppar eller påkar i templet, inte ens för de bångstyriga oxarna. Med piskan driver han ut dem som sålde och köpte. Han slog ut väx­lar­nas pengar och välte omkull deras bord. Det var inte något överilat vre­desut­brott. Med helig vrede driver Jesus ut både boskap och månglare.

Den förmodligen mest kända av Jesu liknelser handlar inte bara om den förlorade, utan också om den äldre och förbittrade so­nen. Också honom går fadern till mötes. Han säger: ”Allt mitt är ditt”. Ett koncentrat av vad den himmelske Fadern vill ge sina barn. Delak­tighet i det gudomliga överflödet. Det skymtar fram när Fadern säger till tjänarna om den trashank som kommit hem: ”Ta fram min fi­naste dräkt och klä ho­nom i den”.

Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset för en slav. Deras avund kan psykologiskt förklaras. Jakob hade Josef kärare än sina andra sönder. Han fick en särskild livklädnad. Oförsiktigt och oklokt kan vi tyc­ka. Josef hade naivt berättat om sina dröm­mar där han själv var herre över sina bröder. Men avund kan aldrig försvaras. Den är ond och den förblindar.

Kan man lita på människor? Det tycks rimligt och låter ”kristligt”, men både Skrift, Tradition och Kyrkans er­farenhe­t varnar för det. Profeten säger att det vilar en förban­nel­­­se över ”den som förtröstar på männi­skor och stöder sig på mänsk­lig kraft”. Hur många i vår egen tid med all vilseledande information har inte drabbats av denna för­bannelse?

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras synder, avfall, avguderi och sociala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Det var också vad som skulle ske när Jerusalem intogs och förstördes av ba­byloni­er­na år 587 f.Kr. Jeremia är unik, också bland profeter. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam. Folket och ”de visa”, inklusive präster och andra profeter, vill inte höra. ”Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger.”

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om ”breda böneremsor och stora man­tel­tofsar”. I teorin är alla eni­ga om att fördöma hyckleriet. Var finns proble­met? Inte heller profetens ord är kontroversiella: ”Upphör att göra vad ont är. Lär att göra vad gott och rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaf­fa den faderlöse rätt, utför änkans sak”. Inte heller här råder oenighet, åtminstone inte i teorin. Vari består egen­t­ligen problemet?

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel inte bara ber för sitt folk. Han gör sig till ett med deras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vi har gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd.

Att höra för att bli seende. På den andra söndagen i fastan tar oss kyrkan med upp på förklaringsberget. Jesu gu­dom­­liga härlighet blir synlig för tre av hans apostlar. Kyrkan låter oss höra detta evange­lium i bör­jan av den långa fastetiden för att vi skall orka hela vägen och inte förlora målet ur sikte.

”För att du må vara ett folk som är helgat åt Herren.” Därför ingås ett förbund mellan Gud och Israels folk. Det beskrivs som ett kontrakt eller ett fördrag, men det ingås inte mel­lan två jäm­lika par­ter. Det är Gud som utväljer folket och gör det till sitt folk. Hans kärlek och tro­het mot förbundet tycks inte ha några grän­ser. Det är folket som drar gränser när de vill vara som andra folk och väljer att gå egna vägar.