Kortpredikan 6 mars 2021
Mik 7: 14-15, 18-20; Ps 103: 1-4, 9-12; Luk 15: 1-3, 11-32
Den förmodligen mest kända av Jesu liknelser handlar inte bara om den förlorade, utan också om den äldre och förbittrade sonen.
Också honom går fadern till mötes. Han säger: ”Allt mitt är ditt”. Ett koncentrat av vad den himmelske Fadern vill ge sina barn. Delaktighet i det gudomliga överflödet.
Det skymtar fram när Fadern säger till tjänarna om den trashank som kommit hem: ”Ta fram min finaste dräkt och klä honom i den”.
Den hemkomne förstummas, den hemmavarande förbittras.
Profeten Mika förundras över Guds förbarmande. ”Vem är en sådan Gud som du?”
Han ber Gud att ”med sin stav vakta sitt folk”, så att det får en ”avskild boning i skogen”.
En bild för kyrkan i världen, för klostret i kyrkan och för hjärtat i kroppen. En plats där människan växer i förundran över Guds barmhärtighet – eller förblindas och förbittras.
Vi hör faderns innerliga vädjan till den äldre sonen. ”Din bror är död och lever igen”. – Men vi får inte veta hur det gick för honom.
Människan kan välja fel och steg för steg fastna i dömande bitterhet. ”Allt som sägs till allas uppbyggelse – och som uppfattas så av andra – bara stör honom och han får för sig att det sägs bara för att få honom att skämmas.”[1]
Kallelsen består: att växa i förundran, förundran över vad Gud i sin barmhärtighet gör med sin lilla hjord.
pater Ingmar Svanteson
[1] Johannes Cassianus, Det rena hjärtat,s. 76.
