Pater Ingmar Svanteson

Hur blir man ett vittne om uppståndelsen? ”Ni skall vittna om allt detta.” Så avslutas dagens avsnitt ur Lukasevangeliet. Vad skall lär­jungarna vittna om? – Uppståndelsen, naturligtvis, att Jesus har uppstått och lever. Det är vad Jesus försöker övertyga de skrämda, förvirrade och skep­tiska lärjungarna om. Han vi­sar dem sina händer och sina fötter. ”Det är jag och ingen annan.” Det är ingen vålnad de ser. Han äter till och med en bit stekt fisk inför deras häpna ögon. Är det detta mira­ku­lösa och unika de skall vittna om? Ja, men Jesus fortsätter att undervisa.

Hur lång tid tar det att bli frälst? ”Med ens var de framme vid stranden.” Evangelisten ger denna märkliga tids­angivelse när Jesus stigit upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kommer gående på sjön. När de tog med honom i båten var de fram­me – ”med ens”.

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, sä­ger han. Han hänvisar till tidigare fanatiska upp­ror, som gått un­der efter en tid. Kanske fick Saulus, som var upp­fostrad vid Ga­maliels fötter, höra detta råd, men han lär knap­past ha lyssnat – då. Stora rådet, särskilt saddukeerna, låter sig gripas av ursin­ne över apostlar­nas vittnesbörd, medan fariseen Gamaliel resonerar klokt och för­­nuftigt: ”Om detta är männi­skors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Därför kan Jesus också säga: ”Den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över ho­nom”. ”Guds vrede” är inte något känslotillstånd hos Gud. Men hans rätt­fär­dighet kan inte blunda när människan handlar mot insedd san­ning och därför fångas av lögnen. Översteprästen förnekar ju sin delaktighet i Jesu död.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häkte för att förhindra deras förkunnelse och kunna förhöra dem dagen efter. En ängel befriar dem och de fortsätter att förkunna ”om detta nya liv”, medan överste­präs­ter­na inte begriper vad som har hänt. Hela staden surrar av rykten. Långt senare sammanfattar teologen Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”. Men det ofattbara som hände vid korset fortsätter att hända. När denna kärlek förkun­nas ”då älskar människorna mörkret mer än ljuset”.

”Ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.” Så beskriver Lukas den första kristna församlingen. Frukten av Kristi uppstån­delse, förverkligad av den helige Ande. Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den he­lige Ande. ”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför Anden med vin­den som blåser vart den vill. Mänskliga ob­servationer kan inte se varifrån den kom­­mer eller vart den far.

”Varför larmar hedningarna?” Varför detta motstånd, både på torget och i hjärtat? Hedningarna har understöd av fienden, som hela tiden går omkring och sö­ker sitt byte. Djävulens favoritbyte är den döpte, som gått honom ur händerna genom dopet i ”vatten och ande”.

Trons tillbedjan i ande och sanning. Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. De räddhåga­de lär­jungarna för­vand­lades. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade upp­stått.” Deras frimo­di­ga uppträdande vore obe­griplig om inte något avgörande hade ägt rum. Den tron behövs i en tid som någon kallade ”ny­hednisk”. Här räcker det inte med kon­­ven­tionell och halvljum­men tro. Utan uppståndelsen blir kristendomen en religion bland andra, som ett påsk­ljus – utan låga. I andra läsningen hör­de vi frågan: ”Vem kan besegra världen utan den som tror att Jesus är Guds son?

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett genom apostlarna. De förvånas, men förbjuder dem att tala till någon i ”det nam­net”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar den prästerliga och teo­logiska eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än ho­nom”. ”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att sanning och rätt inte får hindras med yttre makt. Det förnedrar män­niskan och skadar hela sam­hällsgemenska­pen. Något i män­niskan vet och förstår att hon bär på en inre värdighet, ett samve­te som inte får kränkas.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som hans Herre fick göra för inte så länge sedan. Med oerhörd frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter för många anstötliga och exklusiva. ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en.” Det är en frestelse för kyrkan att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag, när den enda sanning som accepteras är att det inte finns nå­gon sanning.