Predikan 3 Påsksöndagen 2021

Apg 3: 13-15, 17-19; Ps 4: 2, 4, 7, 9; 1 Joh 2: 1-5a; Luk 24: 35-38

Hur blir man ett vittne om uppståndelsen?

”Ni skall vittna om allt detta.” Så avslutas dagens avsnitt ur Lukasevangeliet. Vad skall lär­jungarna vittna om? – Uppståndelsen, naturligtvis, att Jesus har uppstått och lever. Det är vad Jesus försöker övertyga de skrämda, förvirrade och skep­tiska lärjungarna om. Han vi­sar dem sina händer och sina fötter. ”Det är jag och ingen annan.” Det är ingen vålnad de ser. Han äter till och med en bit stekt fisk inför deras häpna ögon. Är det detta mira­ku­lösa och unika de skall vittna om? Ja, men Jesus fortsätter att undervisa.

    Han talar om det som uppstån­del­sen bekräftar, att Skrifterna har gått i upp­fyllelse, allt som står om honom ”i Moses lag, hos profe­terna och i psalmerna”. Allt handlar om honom, och särskilt om hans död och upp­stån­­del­se. Syndernas förlåtelse ge­nom omvändelse skall förkunnas för alla folk, med bör­jan i Je­rusalem.

    Vi märker det när samme Lukas i Apostlagärningarna berättar hur apostlarna förkunna­de. Petrus förkunnar uppståndelsen, men un­derbygger den hela tiden med ”bekräftelser”, hämtade ur Skrifterna. Ett exempel hörde vi i första läs­ning­en, där Petrus och Johan­nes har botat en lam man i Jesu namn. De säger inte ens: ’se vilken kraft den Uppstånd­ne har’. Petrus säger: ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus. Det är precis vad Jesus började göra inför de skeptiska lär­jungarna. ”Han öppna­de deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna.”

    Skrifterna öppnar deras ögon för Guds plan med alltsammans, från skapelsen till full­kom­ningen, den nya skapelsen. Det är skrifterna som öppnar ögonen för vidden och bred­den, höjden och djupet i Kristi uppståndelse. Det är därför kyrkan, och särskilt klostren, stän­­digt läser den heliga skrift och sjunger Psaltarens psalmer. Allt hand­lar om Kristus och därmed om människan. Där lär vi känna oss själva. I skrifterna finner vi nyckeln som öpp­nar ögonen för Guds plan och avsikt med våra liv. ”Förgäves vore vi födda, om vi inte föds på nytt genom Kristi död och uppståndelse”, sjöng vi vid påskljuset.

    Kristi påsk är något vida mer än ett avgränsat mirakel. Den är Guds stora men dolda plan med allt­sammans. Pås­ken är källan till Guds outtömliga barm­härtighet med hela den mäns­kliga familjen. Att dricka ur den källan är att få tillgång till ständigt nytt liv. Därför ber kyrkan i dagens kollektbön: ”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”.

    För­nyelse och ungdomlig­het, vem vill inte ha det? inte minst när krafterna try­ter. I da­gens kultur framstår ungdomlighet som det mänsk­liga idealtillståndet. Men när det knyts till utsidan och enbart till det kroppsliga blir det en karika­tyr. Inte minst när det leder till förakt för den äldre generationens erfaren­het och vishet. Ton­åringen stannar i växten och förblir i värsta fall tonåring hela li­vet. Ändå finns det något riktigt i denna längtan. Evigheten finns som en längtan i män­ni­skans bröst. Tragiken är att människan söker den på fel stäl­le.

    På en enda punkt i historien har åld­randets obönhörlighet brutits sönder, i Je­su Kris­ti upp­ståndelse från de döda. Han har uppstått för att ge oss åldrande jordevarelser del av ett liv där människan ständigt blir ”ung på nytt”. 

    ”Den som är i Kristus”, säger aposteln, ”är en ny skapelse, det gamla är förbi, nå­got nytt har kommit”. Det betyder ingen förnekelse av kroppens förgäng­lighet eller åldran­dets ve­der­mödor. Också psalmisten ber: ”Överge mig inte när krafterna sviker”. Men något nytt har kommit till. I hennes dödliga kropp har det såtts ett frö, fröet till en ny människa. Apos­teln kallar det sin ”inre människa”. ”Även om min ytt­re män­niska bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag”.

    Den som fått smaka nåden vet att det stämmer. Därför ville Petrus bygga hyddor på för­klaringsber­get. Därför sjunger psalmisten: ”En dag på dina förgårdar är bättre än tusen da­gar där hemma”. Därför kunde martyrerna med glädje offra sina liv för det nya: ”Din nåd är mer värd än livet”. Vi erfar det när vi läser och lyssnar till Guds livgivande ord. I sin mest koncentrerade form smakar vi det i den heliga kommunionen.

    Ändå glömmer vi det så lätt. Människan glider upp på ytan och fångas av för­gängliga ting. Hon snärjs av de kroppsliga begären och säljer sin först­födslorätt för en tallrik sop­pa, som Esau. Hon byter bort sin ”härlighet som Guds barn”, mot bilden av en oxe som äter gräs. Efter en kortvarig glädje suckar hon och går med allt tröttare steg.

    När munken och staretsen Siluan förlorat nåden då gråter han, inte bedrövelsens eller självömkans tårar, utan ångerns hälsosamma tårar. Han gråter och söker tills han smakar nåden på nytt. Kung David unnar sig inte någon sömn innan han funnit en plats åt Herrens ark. När Josef och Maria förlorat tolvåringen Jesus ur sikte söker de och letar tills de funnit honom på nytt. Psaltaren leder oss rätt: ”Ditt ansikte, Herre, söker jag ständigt”.

    Det är en väg att gå. Vi är ännu inte vid målet, men vi har fått ett hopp, en försmak av det högsta goda, liksom Isra­els barn hade fått löftet om det utlovade landet. Därför måste vi vaka och läsa, be och strida, och inte ge oss förrän vi på nytt får smaka Herrens nåd, ”så att jag blir ung på nytt som en örn”. Det är ingen ka­tastrof att snava och falla. Katastro­fen är att bli liggande och misströs­ta om Her­rens barmhärtighet. Medan de som bidar efter Her­­ren ”får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas”. Det är därför man spring­er så myc­ket i den helige Benedictus´ regel, den snabba lydnaden och den goda ivern, även om det alltid sker med värdighet – och utan stress. Sön­­­dagen är helt avskild för andlig läsning.

    Därför får begreppet ”gammal” och ”ny” människa hos Paulus en ny innebörd. Den ”gam­­­la männi­skan” uppmanar han oss att lägga av, den ”går under, bedragen av sina be­gär”. Däremot uppmanar han oss att ”förnyas i ande och förstånd”, att klä oss i ”den nya människan, som har skapats efter Guds bild”.

    Det nya har sin källa i Kristus, den upp­ståndne och levande. Hans kyrka firar eukaristi, påskens sakrament, för att ständigt bli ung på nytt och kunna ly­da Herrens befallning: ”Ni skall vittna om allt detta”.

    Amen.

                                                                                                                            pater Ingmar Svanteson