Kortpredikan 15 april 2021
Apg 5: 27-33; Ps 34: 2, 9, 17-20; Joh 3: 31-36
”Den som tror på Sonen har evigt liv.”
Det är budskapet i Johannesevangeliet.
Därför kan Jesus också säga: ”Den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”.
”Guds vrede” är inte något känslotillstånd hos Gud. Men hans rättfärdighet kan inte blunda när människan handlar mot insedd sanning och därför fångas av lögnen. Översteprästen förnekar ju sin delaktighet i Jesu död. ”Ni vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.”
De vill också under hot förbjuda apostlarna att vittna om vad de har sett och hört. Apostlarnas svarar med att vädja till vad ingen kunde förneka: ”Man måste lyda Gud mer än människor”.
Normalt ville apostlarna lyda översteprästerna. Men när dessa står emot sanningen, har de själva förlorat sin auktoritet och apostlarna måste prioritera lydnaden för Gud.
Den sanning de vittnar om vill inte döma. Den vill förlåta och upprätta.
Samma grundregel, ”man måste lyda Gud mer än människor”, gäller i det egna samvetet. Ur de oordnade känslorna lyssnar människan fram sanningen. Hon låter sig vägledas av Sanningens röst, som talar i hennes innersta.
Samma Sanning säger inför Pilatus: ”Jag har kommit för att vittna om sanningen”. Något i människan känner igen hans röst. ”De som är av Sanningen hör min röst”.
Psalm 34 tillämpar det i vardagen: ”Herren vänder sitt ansikte mot dem som gör det onda”, men ”är nära dem som har ett förkrossat hjärta”. Att följa Sanningen är att gå ödmjukhetens väg på vilken människan lära känna sanningen om sig själv. Den leder till upphöjelse och liv.
Den högmodige ser inte. Han vägrar att se.
Den ödmjuke smakar Herrens godhet.
”Man måste lyda Gud mer än människor.”
Regeln är oss given för att upprätta oss och ge oss liv.
”Den som tror på Sonen har evigt liv.”
pater Ingmar Svanteson
