Pater Ingmar Svanteson

”Ni skall vittna om allt detta.” Det är Lukas som förmedlar denna befallning. Samme Lukas berättar hur folket skockades kring Petrus och Jo­han­nes, när de botat den lame mannen. Petrus klargör vad som hänt. Det är in­te ”vår kraft eller fromhet som fick mannen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort eller har ett be­gränsat hopp.

Lukas berättar om Petrus pingstpredikan, hur hans ord träf­far lyss­narna i hjärtat. Johannes berättar om Marias möte med den Uppståndne. Hon är först blind, men Jesus till­ta­lar henne och hennes ögon öppnas. Petri ord träffar folket ”i hjärtat”. Han ta­lar om ”den­ne Jesus som ni har korsfäst”. Hur kan han säga det? Många av hans lyssnare var inte ens i Jerusalem när det hände.

Också De heliga Skrifterna förjagar mörkret. Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en för­längd påskdag. Påskljuset står kvar och påsktiden varar ända fram till pingst. Kyr­kan fortsätter att med sin liturgi förja­ga allt vårt mörker. Hennes liturgi har sin källa i de heliga Skrifterna. Vi får del av ljuset genom ord och sakrament, så att det tänds och växer till i våra hjärtan. Ljuset lyser genom att Kristi Ande i ”tungor som av eld” tändes i kyrkan, som Lukas berättar i Apostla­gär­ningarna.

Jag är ännu hos dig för att förjaga allt mörker. I påskdagens högmässa hör vi en ”stillsam­ma­re” ton­art än i påskvakan. Kyrkan medi­terar över det oerhörda som har skett. I ingångsversen låter hon samma psal­tar­psalm som vi hör­de i natt vid påskljuset ut­trycka sin lågmälda förundran. Först talar Kristus: ”Jag har upp­stått, jag är än­nu hos dig”. Så svarar Kyrkan: ”Du omger mig på alla si­dor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt för­stånd”.

Må Kristi ljus förjaga allt vårt mörker. Så bad vi när påskljuset tändes. Vi fick våra ljus tända och följde påskljuset in i kyrkan. Vi såg in i påskljusets låga och blev upplysta om dess hemlighet genom att lyssna till Påsk­bud­skapet, Exsultet, den kanske mest innehållsmättade och vackraste av kyrkans liturgis­ka texter. Vi bländades av ljusets väldiga strålglans och bad att hela jordkretsen skulle mär­­ka att dess mörker har skingrats. Vi hörde om natten som ”ensam fick veta tiden och tim­man då Kristus vände åter från de dödas rike”. Själva natten blev ”lysande som da­gen”.

Ljuset i mörkret och vad som hindrar oss att se det. I Johannespassionen skymtar det fram stråk av ljus, trots allt mörker. Johannes berättar inte om en förlorare, trots att huvudpersonen mister livet. Han berättar om någon som fullbordar sitt liv. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyktor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. En förövning till påskmorgonen, där vak­terna vid graven skall falla till mar­ken när ängeln rullar undan stenen.

Där barm­härtighet och kärlek finns, där är Gud. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han som var ett med Fadern i det höga, steg ned och utförde slavens syssla. Han genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse, för att betjäna den, för att rena de orena och ge liv åt de döds­dömda. Fottvagningen före­griper vad han skall göra på korset, där han tjänar oss genom att ge sitt liv för oss. Ingen tar livet från ho­nom. Han ger det. Detta fö­regrips symboliskt redan när han tvättar sina lärjungars fötter.

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Munkarna behöver enligt Benedictus tolv psalmer för att vakna och komma på rätt spår. Före dessa psalmer säger de realistiskt: ”Se, Herre, så många mina ovän­ner är”. Bön är det första den troende gör var­je mor­gon, det är hans ”förstlingsoffer” till Gud, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar, ra­dio och an­nan påver­kan.

Redan profeten hade förutsagt det Jesus säger om sig själv när Judas gått ut i natten: ”Nu har Människosonen förhärligats”. Profeten hade sagt: ”Du är min tjänare, genom vilken jag vill för­härliga mig”. Det sades vid den sista målti­den där stämningen var spänd. Jesus har förut­sagt förräde­riet. ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte ens själv fråga vem det är utan låter Johannes göra det.