Pater Ingmar Svanteson

Det vanliga. Vad gör vi i coronatider? Vad gör vi, förutan att iaktta de nödvändiga försiktighetsmåtten? Svaret är detsamma som på frågan vad vi överhuvud gör i klostret: Inget särskilt. Vi gör bara det van­li­ga. Eftersom det är fastetid försöker vi ”beva­ra vårt liv i största renhet”, som regeln säger. Men inte heller det är något ”särskilt”, utan det som borde gälla alla tider. ”Det van­liga” in­nehåller allt vi är skyldiga att göra och allt vi behöver för att kunna göra det.

​​​​​​​Instängda i vår karantän bryter vi oss ändå ut och firar Bene­dic­tus´ påsk, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten. Gregorius den store berättar hur Benedictus lät sig föras till kyrkan där han tog emot kommunionen. Med lyfta händer, som Mose, stödd av si­na brö­der, överlämnade han sin ande. Det kan han göra eftersom han som Abraham redan har brutit upp från land, släkt och hem. Ingenting binder ho­nom vid den­na värld.

​​​​​​​Finns det ett gudomligt budskap i corona-krisen? Det för alla begripliga är att följa de förnuftiga åtgärder som de sakkunniga anvisar. Biskopen upp manar de troende att följa ”myndighe­ternas rekommendationer och allmänna regler”. Det utesluter inte att Gud har ett budskap i och genom det som sker. Inte minst för den som sätts i karantän. Vi hör Guds budskap genom hans profet: ”Vänd om, o Israel, till Herren, din Gud.” Det är den genomgående maningen i faste­tiden.

Josef påminner oss om att Jesus växte upp på en bestämd plats på jorden, i en egen familj. Detta trots att han var på väg att fullfölja sin gränsöverskridande kal­lelse och redan som tolvåring sökte sin himmelske Fader i temp­let. Han följde si­na föräldrar tillbaka till Nasaret och ”lydde dem i allt”.

Vissa ord i den heliga Skrift har fått särskilt fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­rjas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: "Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag". Asarjas bön ersätter det offer som inte längre kunde bäras fram i Jeru­salems tempel. Han ber ställföreträdande, ”för våra synders skull”. Han ber att Gud inte skall upphäva sitt förbund. Han hän­visar till Abraham, Isak och Jakob, som vi hänvisar till helgonen.

​​​​​​​Naaman, den arameiske härhövitsmannen, hade själv tänkt ut hur pro­feten Elisha skulle bota honom från hans spetälska. ”Jag tänkte att han skulle…”. Utan sin kloka tjänare hade han gått mis­te om hjälpen. För­do­mar, det är domar ”i förväg”, i kombination med högmod för­blin­dar. ”Gör ingen­ting utan råd”, säger Benedictus. Naaman tänkte högt: ”Är inte Damaskus floder bättre än alla vat­ten i Is­rael?” Men Gud har utvalt ett folk och ett land bland alla andra. Det är lika utmanande nu som då.

Samtal pågår. En kvinna går ut ur staden. Hon bär på en kruka för att hämta vatten. Vid brunnen hän­­der något som får kvinnan att låta krukan stå och åter­vända till staden i ett annat ärende. Hon har gått ut under den heta siestan mitt på dagen för att slippa bli sedd. När hon återvänder söker hon själv upp människorna i staden och berättar fri­modigt om vad som hänt henne. Hon smög sig ut med skygghet i blic­­ken, men återvänder som en förvandlad män­niska.

Hur gick det för den äldste sonen? Stannade han utanför festen, inlåst i sin missunnsamma bitter­het? Han fick höra av fadern: ”Allt mitt är ditt”. Vi skall höra något lik­nan­de när Jesus talar om sitt förhållande till sin himmelske Fa­der, sär­skilt i Johannesevangeliet. Allt vad Fadern är och äger har han givit till Sonen, ”allt mitt är ditt”.

​​​​​​​Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset som gavs för en slav. Deras avund kan psykologiskt förklaras. Jakob hade gjort Josef till sin gunstling. Oförsiktigt kan vi tycka. Josef hade naivt berättat sina drömmar om sig själv som den mäktige. Men avund kan aldrig försvaras. Den är ond och den förblindar.

​​​​​​​Kan man lita på människor? Det tycks rimligt och låter ”kristligt”, men både Skrift, Tradition och Kyr­kans er­farenhet varnar för det. Profeten säger att det vilar en förban­nel­se över ”den som förtröstar på männi­skor”. Vår ”gränslösa” kultur utgör dessutom en lukra­tiv marknad för självutnämnda vägledare. Många har blivit djupt besvikna genom en naiv tro på människans ”mo­raliska godhet”. Jeremia kallar hjärtat ”ett falskt och fördärvat ting. Vem kan förstå det?”