Predikan 4 april 2021, Påskdagen
Apg 10:34a, 37-43; Ps 118: 1-2, 16-17, 22-23; 1 Kor 5: 6b-8; Joh 20: 1-9
Jag är ännu hos dig för att förjaga allt mörker
I påskdagens högmässa hör vi en ”stillsammare” tonart än i påskvakan. Kyrkan mediterar över det oerhörda som har skett. I ingångsversen låter hon samma psaltarpsalm som vi hörde i natt vid påskljuset uttrycka sin lågmälda förundran. Först talar Kristus: ”Jag har uppstått, jag är ännu hos dig”. Så svarar Kyrkan: ”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd”.[1] En tyst och ständig närvaro, jämförbar med solens förmåga att locka fram blommor och nytt liv ur snödrivor och kyla. Det är ingen tillfällighet att vi började påskvakan med att läsa om skapelsen. Påsken vittnar om skapelsens fullbordan. Påsken är skapelsens yttersta mening. Tydligast ser vi det i den nyskapade människan. Aposteln säger att skapelsen suckar efter Guds barns frihet. Johannes kallar denna ”mening” logos, översatt med begreppet ”ord”.
Ordet har gått in i tiden. Vi såg och hörde det när påskljuset invigdes. Det ristades med Ordets namn, Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Men mellan A och O ristas det innevarande årtalet. Han som är början och slutet, har gått in också i detta år 2021. ”Jag är ännu hos dig”, som vi sjöng i ingångsversen. Människans liv får mening när hon låter sig upplysas av detta ljus.
Fem ”rökelsekorn” stacks in i korset. De symboliserar Jesu sår, genom vilka vi blir helade. Vi böjde knä för korset på Långfredagen. Man kan göra det också för påskljuset. Det lyser för att förjaga allt vårt mörker.
I den första läsningen hör vi Petrus i en tidig predikan sammanfatta Jesu liv, från dopet i Jordan fram till korsfästelse och uppståndelse. Denne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Guds barmhärtighet är starkare än orätt och våld, även om det inte ser ut så för den som lever i mörkret. Det gäller också dem som korsfäste honom, det är alla vi syndare. Han bad för oss till priset av sitt liv, och bönen besvarades av hans Fader genom att låta honom uppstå från de döda och förjaga vårt mörker. Påskbikten kan avläggas också efter påsk.
I responsoriepsalmen ur psaltaren 118 sjöng vi om stenen ”som byggningsmännen förkastade”. När människorna avvisade den som Gud hade sänt, förvandlades den av Gud till hörnsten i ett nytt tempel, till början i en ny skapelse. Sådan är Guds vidunderliga förmåga att förlåta, nyskapa och förjaga allt mörker.
Påsksekvensen, hymnen före evangeliet, uttrycker hur död och liv gick i närkamp i kontrasten mellan låga och höga toner. Sekvensen förbereder påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamma variant, utan jordbävningar och vakter som faller till marken. Steg för steg beskriver det hur Johannes själv kommer till tro. Det står att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna sällsamma information med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver, de snabba fötter som den helige Benedictus talar om i sin regel. Om portvakten säger han: ”Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Hur skulle Petrus kunna springa snabbt? Dåligt samvete gör stegen tunga. Petrus har ännu inte förstått att det kan gälla honom, förnekaren. Framkomna till graven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in och ser bindlarna och huvudduken, den senare ordentligt hoprullad på ett ställe för sig. Om det varit ett gravrov eller någon som velat undanröja kroppen hade det sett annorlunda ut. Men tron förblir en gåva för den ödmjuke. Otron kan alltid hitta undanflykter. Om Johannes står det enkelt: ”han såg och trodde”. Kanske gick han hem till Maria och berättade. Enligt Jesu ord från korset har de ju sitt hem tillsammans.
Påskljuset står kvar i kyrkans mitt hela påsktiden. Det säger: ”Jag är uppstånden, jag är ännu hos dig”. För att förjaga allt ditt mörker.
Amen. Halleluja!
pater Ingmar Svanteson
[1] En bearbetning av Psalm 139: 18, 5-6.
