Kortpredikan 4 mars 2021

Jer 17: 5-10; Ps 1: 1-4, 6; Luk 16: 19-31

Kan man lita på människor?

Det tycks rimligt och låter ”kristligt”, men både Skrift, Tradition och Kyrkans er­farenhe­t varnar för det. Profeten säger att det vilar en förban­nel­­­se över ”den som förtröstar på männi­skor och stöder sig på mänsk­lig kraft”. Hur många i vår egen tid med all vilseledande information har inte drabbats av denna för­bannelse?

Det finns en lockelse i att anförtro sig åt den som ger intryck av att stå för det goda. Människan sänker garden när betet är lockande. Jeremia klagar över det ”bedrägliga hjärtat”. ”Vem kan för­stå det?”

Visheten var­nar. An­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat vederböran­de!  

Den som förtröstar på människor liknar Jeremia vid ”en bus­ke i öde­mar­­ken”. En bild för den som blivit bedragen och lätt fastnar i bittert män­niskoförakt.

Mot det ställer profeten den människa som ”förtröstar på Herren”. Den­ne lik­nas vid ett träd ”planerat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken och upphör inte att bära frukt”.

Vi känner igen bilden från första psalmen i Psaltaren, dagens responsorie­psalm. De första mun­kar­na kände igen sin kallelse i den som ”har sin lust i Herrens lag och som lä­ser hans lag både dag och natt”.

Indirekt säger profeten något stort om människan. Det är under hennes vär­dig­het att vägle­das av något annat och mindre än sanningen. Inte minst i trosfrågor och i det moraliska livet. 

Evangeliet om den rike mannen och den fattige Lasaros landar i sam­ma väg­led­ning.

Det svar den rike mannen får av Abraham visar vad som gäller för alla: ”Att lyssna till ”Mose och profeter­na”. Det är Guds ord, utlagt och tilläm­pat i hans heliga Kyrkas beprövade tradition. Som regel behövs också en beprövad väg­ledare. 

Vi läser Psaltaren för att stärkas i vår förtröstan. Första psal­men är en portal till hela Psaltaren och hela Skriften. Läsning ger steg för steg klarsyn både i tron och i umgänget med män­niskor.

Vi firar den heliga eukaristin av samma skäl, för att växa i förtrös­tan.

Vi får inte bara hjälp att förtrösta på Herren. Vi får Herren till vår för­trös­tan och hans Ande som vägledare, för att få ”kraft till de goda gär­ningar som du har be­­­rett åt oss”. (slutbönen i dagens mässa)

                                                                                                                pater Ingmar Svanteson