Kortpredikan 3 februari 2020, S. Ansgar, biskop, Nordens apostel
Jes 42: 5-10; Ps 96: 1-6, 9-10; Matt 4: 13-17
Ansgar hade inte stor framgång i sitt missionsarbete. I Sverige,
”hedningarnas Galileen” som svenskarna kallas genom valet av dagens evangelium, skulle det dröja flera sekler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt.
Ansgar var både apostel och munk - till det yttre apostel, till det inre munk. Han blev Nordens apostel, men det betydde inte att han svek sin kallelse som munk.
Han sökte ensamheten, han fick sin näring av Guds ord, inte minst psaltaren, han levde i botgöring och längtan efter föreningen med Gud, i intensiv efterföljelse av Kristus.
Han underkastade sig resor, varav två till Sverige, blev biskop i Hamburg och sedan i Bremen när vikingarna hade bränt ner Hamburg, han betjänade själv de fattiga vid måltiderna och friköpte slavar.
Men detta var inte en avvikelse från det monastiska. Han sändes ut av sin abbot och bejakade det i lydnad.
Han längtade efter martyriet, vilket han fått löfte om redan som ung. När han mot slutet av sitt liv tvivlade på detta löfte fick han höra en röst säga: ”Tro därför fullt och fast, och tvivla aldrig, ty Gud skall genom sin nåd göra två saker, förlåta dig dina synder, som du oroar dig över, och uppfylla allt som Han har lovat. När Ansgar hört dessa tröstande ord, tröstade han också sig själv”.
Rimbert, hans efterföljare på biskopsstolen, skrev hans biografi. ”Ansgar var nämligen martyr, därför att världen var korsfäst för honom och han för världen. Han var martyr, därför att han mitt bland djävulens frestelser, köttets lockelser, hedniska förföljare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubblig och oövervinnelig. Han var martyr (ordet betyder vittne), därför att han alltid var ett vittne om Guds ord och Kristi namn”.
Apostel och munk. Den ena kallelsen försvagade inte den andra, Båda levdes till fullo och kunde därför samverka.
Har inte situationen på Ansgars tid allt större likheter med vår egen?
pater Ingmar Svanteson
