Predikan, Juldagen 2019

Jes 52: 7-10; Ps 98: 1-6; Heb 1: 1-6; Joh 1: 1-18

Vi har en frälsare och hans ljus kan inte övervinnas av mörkret

Vi har en frälsare. Det var julnattens budskap. Evangelisten Lukas berättade om det. Äng­lar förkunnade det och det bekräftades av profeter, apostlar och evangelister. Johannes, den fjärde evangelisten, talar ett helt annat språk än Lukas, men budskapet är detsamma. Han kallar frälsaren för tillvarons ljus och säger: ”Lju­set lyser i mörkret, och mörkret har inte övervun­nit det.”

Vi förstod det redan i Lukas berättelse. Herdarna var anal­fabeter och stod längst ner på den sociala rangskalan. De fick inte ens vittna i domstol. För dem lät Gud ljuset gå upp. Gud lät dem vittna om vad de sett och hört och alla som hörde det häpnade över vad her­darna sade. Ljuset lyste i mörkret. Herdarna ”vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se”. Frälsarens villkor var från början hotat av mörka makter. Hans föräldrar fick fly från Herodes knektar. Han växte upp i en del av landet som låg av­sides och betrak­ta­des som en avkrok.

En första innebörd är tydlig. Ingen är utesluten. Om Frälsaren hade fötts bland de rika, hade de fattiga aldrig vågat sig fram. Hade han levt bland de mäktiga, hade de svaga inte vå­gat tro att det gällde dem. Hade han varit lärd professor, hade de okunniga trott sig ute­slut­na. Hade han inte korsfästs mellan två förbrytare, hade ingen våldsverkare vågat tro på för­lå­tel­sen. Leo den Store sade det i sin julpredikan: ”Ingen blir förvisad från deltagan­det i denna lycka. För oss alla finns ett och samma skäl till denna gemensamma glädje: ef­ter­som vår Herre inte fann någon enda fri från skuld, kom han för att befria alla.” De klo­ka och mäktiga, de som redan me­nar sig kunna och ve­ta, har det svårast. Jesus skall säga att han dolt sitt budskap för dem, men uppenbarat det för dem som är som barn. Det var ingen tillfällig­het att det var de min­s­ta och lägsta som förstod och vå­gade sig fram till Je­sus. Under de första århundradena spred sig tron framför allt bland de lägsta och ringaste i samhället.

Några vill gärna ha tron som ett extra ljus i livet, utöver vad de redan har. En extra ljus­källa i ett redan upplyst rum. Då blir tron reducerad till en andlig dimension, en guldkant på till­va­ron, ett extra ljus - men det står att ljuset lyser i mörkret.

 Kyrkan har förvisso själv tagit stora risker genom att så nära liera sig med kultur och folkliga traditioner. Många glä­der sig fortfarande åt trons frukter i konst och kultur, men tror inte längre, inte på att det är sant. Risken är att män­niskan lämnas ensam när hon verkli­gen hamnar i mörker. När hon konfronteras med den bistra verk­lig­heten. Det är då hon behöver en frälsare, ett ljus som är starkare än mörk­ret, ett ljus som mörkret inte får makt över det.

Hela evangeliet är samlat i denna mening hos Johannes. Från krubban i Betlehem till korset på Golgota. Vår vers från Johannesprologen kunde också gälla påsknatten, när kyr­kan vid påskljuset sjunger: ”Detta är den natt om vilken det står skrivet: Natten skall lysa som dagen, ja, mörkret skall vara såsom ljuset.” Det eviga ljuset steg ner i den mänsk­liga tillvarons mörker. Det började den första julnatten och fullbordades den natt då han steg ner i och upp ur dödsriket. Där utkämpade ljuset sin avgörande kamp. Mörkret fick inte makt över lju­set.

Så ljuder evangeliet, julens och påskens evangelium. Människans tragik och verkliga elände är att hon hellre söker behagligare ljuskällor, som lämnar henne i sticket när mörk­ret verkli­gen slår till. Hon söker sig till källor som inte kan släcka törsten, ”usla brunnar” sä­ger profeten. Hon lyssnar hellre till förkunnare som bara talar om andlighet, men inte om synd och evig död, där urvattnar löftet om förlåtelse och evigt liv. Människan invaggas i illusionen att hon inte behö­ver en frälsare. Hon förtränger det faktum att hon snart skall dö och behöver någon vars ljus är starkare än dödens mörker.

Det svår­fattliga och bistra i tron, som det är frestande att omtolka och göra begripligare (=möj­ligt att fatta och gripa), är det som rym­mer den verkliga hjälpen. Jungfrufödelse och uppståndelse gör man sig lustig över. Det man inte kan begripa med förnuftet avvisas som religiös vidskepelse. Vår mening hos Johannes kan också betyda: ”ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte fatta och begripa det”. Den stolta och högmo­diga människan förstår inte det viktigaste. Hon måste böja sig i öd­mjuk tro och lydnad. Hon kan inte få grepp om detta, men det betyder inte att det är oförnuftigt. Däremot övergår det förnuftet. Stannar människan utanför den avgörande tron, berövar hon sig det hon mer än något annat behö­ver. Hon avskärmar sig för det ljus hon behöver när mörkret slår till. Det är denna tro på vem Jesus är, ”utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans vä­sen”, det är denna tro som rymmer det gu­dom­liga ljuset. Leo säger i sin julpre­di­kan: ”Vo­re han inte sann Gud, kun­de han inte bringa läkedom”. Paulus säger om uppstån­del­sen: ”Om Kris­tus inte har upp­stått, då är er tro meningslös”.

Också den troende prövas i nattens mörker, där inget ljus finns i sikte. Det är i detta mör­ker som människan prövas, i bön, vaka och ödmjuk tro. När tiden är inne går ett ljus upp i den ödmjukes hjärta - som när barnet föddes i krubban. 

”Ljuset lyser i mörkret och mörk­ret har inte övervunnit det”.

Amen.

                                                                                                                pater Ingmar Svanteson