Pater Ingmar Svanteson

Vi firar den dag då Petrus enligt traditionen intog sin stol som bis­kop i Rom. Världsliga härskare, goda eller onda, och deras riken har sin tid. Men de fal­­ler och ersätts av andra. Pet­­ri stol består, trots att många ovär­diga herdar har suttit på den. Petri ämbetes hemlig­het skym­tar fram. Nå­gon hål­ler sin hand över Petri stol.

Älska fienden – kan man lära sig det? På nytt har vi fått höra om en präst som blev martyr. För tre veckor sedan mör­da­des en vietnamesisk präst, fader Giuse Tran Ngoc Thanh, medan han satt i biktstolen. Dessförinnan hade han firat den heliga mässan. Han avled efter några timmar, men vi vet att han förlät sin mördare. Han gjorde det som vi just hörde Jesus säga: ”Älska era fien­der”. I närheten till försoning­ens sakra­ment bröts ondskans krets­lopp, en för­låtel­sens och försoningens kraft, starkare än hat och våld.

Det är plågsamt att höra Jakob beskriva tungans makt. Han jäm­för tungan vid en liten eld som kan sätta en hel skog i brand. Men det är svårt att inte ge honom rätt. Alla vet vad ett litet ord kan ställa till med. Vi känner Benedic­tus och de andliga fädernas varningar för det ohejdade och myckna pratandet. För Jakob tycks endast den full­kom­lige kunna betvinga tungan och därmed tygla hela kroppen.

”Gör inte skillnad på människor”, säger aposteln Jakob – långt fö­re mo­der­na jämlikhetsideal. Jakob förväntar sig att de kristna ser djupa­re än sekulära jämlik­hetsideal, att de ser männi­skan som hon är, skapad till Guds av­bild, återlöst till hans likhet. Vi vet det i princip, men behöver lära oss det i praktiken. Hur han­­te­rar vi annars föraktet för andra, när det oönskat dyker upp i det egna hjärtat?

Att bli frälst går inte på en gång. Mannen som bo­ta­des från sin blind­­het be­höv­de flera behandlingar. Jesus ledde honom först ut ur byn, bort från tumult och pratande. Ja­kob skulle säga att botandet hindras när man talar i stället för att lyssna. ”Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala.” Så länge man vredgas varken hör eller ser man. ”Den som inte kan tyg­la sin tunga, lurar sig själv.”

Kan man lita på människor? Profeten Jeremia varnar drastiskt för det. ”Förbannad den man som sätter sin lit till män­ni­skor.” Det finns många som djupt ångrar att de litade på människor. Få saker sårar så djupt som att svikas av någon vi har litat på. Å andra sidan finns det något gott i att visa män­­­­niskor för­tro­en­de. Finns det någon väg mellan naiv godtrogenhet och överdriven miss­tänksamhet?

Kung Salomos avfall från Herren fick katastrofala följder. Riket splitt­ra­des. Jerobe­am blev kung för ”Israel”, de tio stammar som skildes från Judas och Benjamins stammar kring Jerusalem. Israeliterna fortsatte dock att dra upp till temp­let i Jerusalem. Jerobeam vill för­hindra att de också lockades att återvända till Judas kung.

”Hon förmådde mer, ty hon älskade mer.” Så säger Gregorius den Store om Scholastica, när hon med sin bön drar ner ett skyfall från himlen, vilket tvingar hennes bror Be­nedictus att fortsätta det andliga samtalet hela natten. Det finns en kraft i detta ”mer”, det är bättre än till och med det goda.

Salomo beskrivs som en orientalisk sagokung, omgiven av rike­dom, glans och vishet. Drottningen av Saba blir ”utom sig av för­und­ran. Du har långt mer vishet och rikedom, än jag genom ryk­tet hade hört”. Men läser vi det bara bokstavligt blir bilden förrä­disk. Det är en skugga av verkligheten, en profetia om vishetens källa, den sanne Ko­nungen, vår Herre Jesus Kris­­tus.

”Kan då Gud verkligen bo på jorden?” Det är kung Salomos frå­ga när han står i det nyuppförda templet i när­varo av Israels hela för­sam­­ling. Salomo vet att den sanne Gu­­den in­te är som de avgudar som människor gör. Gud är större än allt skapat. ”Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte.” Och ändå – det är just det vi tror. ”Ordet blev kött och tog sin bo­ning ibland oss.” Salomo svarar inte på sin egen fråga, men tar ett första steg.