Pater Ingmar Svanteson

Att vigas till jungfru Marias rena hjärta. I fredags kväll, den 25 mars, Herrens och Jungfru Marias bebådelse, kunde många delta i nå­got ovan­ligt, kan­ske kyrkohis­toriskt. Vår påve Franciskus vigde Rysslands och Ukrai­nas folk till jung­fru Marias rena och obefläckade hjär­ta. Men han vigde ock­så alla som deltog, kyr­kan och hela mänskligheten. Tillsammans med påven i Rom bad ock­så alla ka­tolska biskopar världen runt samma bön.

Den ödmjuke tullindrivaren möter vi i Benedictus regel, på öd­mjuk­­he­tens tolfte steg. Det är den broder som ständigt ber med tull­indri­varens ord: ”Her­re, jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot him­len”. Med honom har det hänt något. Hans böjda huvud är inte en ”from” gest. Allt är äkta. Det märks på att ”det goda blivit en vana och dyg­den en lust”. Vad har hänt med honom?

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” Mitt i fastetiden, mitt i kakafonin av yttre och inre röster, hör vi pro­­­fe­ten Jeremia förmedla Herrens ord. Men Herren tvingas konstatera: ”De ville inte höra eller bö­ja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag”.

”Vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Her­ren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom?” Vi vet det i teorin, men behöver hjälp för att förstå det i hjärtat. Därför ges maningen: ”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.”

Vissa ord i den heliga Skrift har fått särskilt fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­rjas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram på altaret ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”.

Vi benediktiner firar idag den helige Bene­dic­tus´ himmelska födelse­dag, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten. När Benedictus förstod att dö­den nalkades, lät han sig föras till kyr­kan där han tog emot den heliga kommunio­nen. Med lyfta händer och stödd av si­na brö­der, över­lämnade han sin ande.

Ut ur vår mänskliga vanmakt – genom omvändelse. Vi lever i krigstider – och Jesus uppmanar till omvändel­se. Världsopinionen är så gott som enig om vem som främst borde omvända sig. Jag behöver inte nämna hans namn. I evangeliet antyds ett fruktansvärt övergrepp av Pilatus i Galileen. Men Je­sus riktar inte sin omvändelsemaning till Pilatus, utan till dem som ställer en fråga till ho­nom. Frågan gällde om de som drabbats var större syndare än andra.

Lyssna för att se. När oron stiger över vad som händer i världen tar Kyrkan med oss upp på förklaringsberget. Det kan tyckas fromt i överkant. Behöver vi inte något konkretare för att befrias från oro och ångest? Svaret är att det inte finns starkare botemedel än just detta evangelium. Redan i kollektbönen hörde vi en sammanfattning. Gud bjuder oss att lyssna till sin Sons ord. Vi bad att detta lyss­nande skulle bli vår ”andliga föda”, så att vi med vårt inre öga kan se den härlighet som ger oss både klarsyn och hopp.

”Älska era fiender.” Det finns något ofrånkomligt i detta bud, samtidigt som det hör till det svåraste av alla bud. Men de andliga vägledarna är omutliga. Utan kär­lek till fienden är yttre gärningar utan betydelse. Samtidigt finns det något attraktivt i budet. Tyvärr lockar det till olika försök att upphä­va alla gränser, inte bara de felaktiga. Gränsen mellan rätt och fel, mellan sanning och lögn, blir flytande, mellan rätt lära och falsk så­dan. Många försöker bortförklara eller upp­­­häva kyrkans tydliga grän­ser. Både till andra kyrkor och andra reli­gioner – ’vi skall ju älska alla’.

En intensiv uppmaning till bön, följd av ett enormt löfte om bönhö­relse. Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse. Men att oombedd ta till orda inför kungen var förenat med livs­fa­­­ra.