Pater Ingmar Svanteson

Det verkligt nya. Ett litet ord möter flera gånger i dagens läsningar och liturgi, ordet ny eller nytt. In­gångs­anti­fonen sjöng om den nya sången (canticum novum). I andra läsningen hör­de vi om en ny himmel och en ny jord och om det nya Jerusalem. I evangeliet hör vi Jesus tala om ett nytt bud. Den som sitter på den him­melska tro­nen hör vi säga: ”Se, jag gör allting nytt”.

”Jag kallar er vänner.” Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik. Tydligast ser vi det hos helgonen som blivit Kristi vänner. De ”får vad de än ber om” eftersom de är ett med Kristi vilja. Kyrkan blir ett ”vänskapens sakrament”.

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mind­re Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

Det väldiga klostret Cluny i Sydfrankrike, vars fem abbotar under två hundra år (ca 950-1150) vi firar idag, ledde de flesta klostren i dåtidens Europa. Det benediktinska livet växte och spred sig ända upp till våra trakter. All­helgonaklostret i Lund stod under Cluny. En sten från det klostret är in­murad i detta kloster. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur det gick till när ”Guds ord fort­satte att sprida sig och tillväxa”.

Genom förföljelsen efter Stefanos död skingras de troende. Men därmed sprids evangeliet. Gud använder okonventionella meto­der. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa ut­säde.” (Tertullianus) I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Je­­­rusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Steget över den judiska gränsen var större än vi kan föreställa oss. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk.

Ingenting skall fattas mig. Bilden av den gode herden har ofta målats i romantiska och idyllis­ka fär­ger. De ge­nerationer som sökte frihet och oberoende fnyste. Vem vill vara ett får i en flock? Idag skakar man nog bara på huvudet. Men bilden av den oberoende och fria män­niskan, hål­ler inte den på att krackele­ra? Klarar männi­skan av att lösa de problem som tornar upp sig, inre och yttre?

Lukas berättar om ett skede där kyrkan fick vara i fred, byggas upp och växa till ”genom den heliga Andens tröst och stöd”. Apostlarna utför samma gärningar som Jesus gjorde. Pet­rus botar den förlama­de Aineas och uppväcker änkan Tabita (grek. Dorkas) från de döda. Jesu kraft fortsätter i den apostoliska kyrkan genom tecken och un­der. Det är genom den helige Ande.

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pil­grimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han för­­­stå utan att någon vägleder honom?

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­déen och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika budskapet. Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde. Om Lukas berättar om ”utsidan”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är en­gagerad. Den som tror på Jesus beskrivs som Fa­derns gåva till Sonen.

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är vad apostlarna hade gjort. De hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu förklarar Jesus vad de anat, men inte förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja och lust var att göra Fa­derns vilja. ”Fadern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”