Kortpredikan 3 maj 2022, Filippos och Jakob, apostlar

1 Kor 15: 1-8; Ps 19: 2-5; Joh 14: 6-14

”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Det är vad apostlarna hade gjort. De hade sett Jesu gärningar och hört hans ord.

Nu förklarar Jesus vad de anat, men inte förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja och lust var att göra Fa­derns vilja. ”Fadern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”

Detta verk skall fortsätta genom och i hans kyrka. ”Den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag och ännu större.”  

Dessa ”gärningar” har en fiende. Därför måste vi lära oss att ur­skilja och bedöma an­darna.

”Allt måste bedömas med utgångspunkt i sitt ursprung”, säger en ti­dig kyrko­fa­der (Tertullianus).

Det dyker ständigt upp nya andliga rörelser och ”för­sam­lingar”. Ofta med anspråk på att leverera något nytt och lovande. Deras tid är ofta kort.

Vår enda historiska förbindelselänk med Jesus är apostlarna. Där­för måste det som sägs och görs ha apos­toliskt ursprung, men också följa samma mönster som vid ”ursprunget”. Varken Jesus eller apost­larna förmedlade något ”eget”. De för­medlade vad de tagit emot. Inget annat bar frukt.

Samma prövning behövs i vårt inre. Tankar och idéer som ”dyker upp” måste prö­vas, de­ras ursprung avslöjas. Kom­mer de från Gud el­ler från fienden, eller bara från oss själva?

Den apostoliska kyrkan kan se död ut, men blir, mot alla odds, stän­digt ung på nytt.

Lärjungen som dör från allt ”eget” får ett enormt löfte: ”Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, så att Fa­dern blir förhärligad ge­nom Sonen”.

Vi ber och firar den heliga eukaristin för att dö från allt eget och bli det vi tar emot – och förund­ras över hur det bär frukt.

                                                                                                                pater Ingmar Svanteson