Predikningar Ingmar Svanteson

Den vise Syrak uppmanar till frikostiga offergåvor enligt Mose lag. ”Ge åt den Högste så som han gett åt dig.” Offren påminde om att allt som människan disponerade ytterst var en gåva från Gud. Också att handla rätt och att undvika det onda kallar Syrak för offer. Profeterna kritiserade skarpt när offren i templet inte mot­sva­rades av moralisk red­bar­­het. Syrak kallar sådana offer för ”mutor”.

Den vise Syrak uppmanar till omvändelse. Ett av hans skäl är enkelt och pragmatiskt. Det förstärker glädjen och lovsången. Medan den som går sin egen väg blir alltmer bedrö­vad och redan har ena benet i det dödsrike där lov­sång­en tystnar helt. Herren vill lyfta oss ur bedrövelse och förtvivlan. Han är barmhärtig. Samma gudomliga barmhärtighet ser vi när Jesus kallar den rike ynglingen. ”Jesus såg på honom med kärlek.”

Den vise Syrak ger oss en storslagen beskrivning av människan. Hon har sin kropp av jord, men är lik sin Skapare, skapad till hans avbild, med makt över och ansvar för alla varelser på jor­den. ”Förstånd” gav han henne, förmåga att smaka, se och höra och ”ett hjärta, så att hon kunde tänka”. (I Bibeln är tankeförmågan ofta förlagd till hjär­tat.) Hon är utrustad med ett samvete, så att hon kan skilja mellan gott och ont.

Den vise Syrak beskriver vänskapens villkor. ”Stå på god fot med många, men var förtrolig med en bland tusen… Somliga är vänner bara när det passar dem.” Därför måste de prövas innan de ges förtroende. Men en trogen vän har ett ”omätligt värde, en tillgång som inte kan vägas på våg… en livgivande dryck”. Så antyds det som gör vänskapen hållbar. Vännerna liknar var­andra däri att de strävar efter samma mål. Båda söker det som har högsta värde. ”Den gudfruktige väljer sina vänner rätt, ty de som stor honom nära liknar honom själv.”

Säg inte: ”Guds barmhärtighet är stor, han kommer att förlåta alla mina synder”. Det kunde vara ett ord från Gud, men här är det en varning. Den vise Syrak beskriver hur människan låter sig luras att ”synda på nåden”. Det är pinsamt att höra, men svårt att förne­ka. Det vi däremot inte uppfattar utan vidare är att varningen utfärdas av kärlek. Herrens avsikt är inte att plåga eller ge dåligt samvete. Han vill människans bästa.

Jesus har ofta haft supporters också utanför kyrkan. Hans rykte är som regel bättre än kyrkans. Evangelisten berättar om någon som drev ut demoner i Jesu namn utan att själv höra till kretsen av lärjungar. Ofta är sådant problematiskt och kan styras av tveksamma motiv. Man utnyttjar Jesu namn för egna syften. Men här reagerar Jesus med förvånande storsinthet. ”Hindra honom inte… Den som inte är mot oss, han är för oss.”

”Bered dig för prövningar.” Den prövade uppmanas att vara ståndaktig och hålla ut, att inte göra något förhastat när olyckan kommer, ännu mindre något orätt. Vidare uppmanas den prövade att ”lita på Herren”. Som stöd för denna förtröstan uppmanas den prövade att ”se på den som levt i gångna tider. Har någon som litat på Herren blivit sviken?” Det andra skälet är Herren själv. Han är barmhärtig och nådig. Han förlåter synder och hjälper i nödens stund.

Visheten är lugn, eftertänksam, insiktsfull. Visheten är vacker. Den besatte pojken är fångad av vishetens motsats. Han ”tuggar fradga och skär tänder”. Den onda mak­­ten vill ”ta livet av honom”. Alla som lever har fått del av vishetens gåva, men den är ofta dold. Den motarbetas av den onda makten. Kampen utkämpas i människans inre och har med tro att göra. Pojkens far ropar: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Jesu ord är glasklara: ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er...”. Man kan avvisa orden som omänskliga och orimliga. Man kan försöka ta udden av dem. Men orden står kvar. Och det är inte bara ord. Jesu liv bekräf­tade hans ord. Han lät sig hånas, smädas, gisslas och dödas. Inte för att leva upp till ett högt ideal, utan av kärlek till sina fiender.

Läsningarna spänner en båge från några gammaltestamentliga trosvittnen till lärjungarna på förklaringsberget - och därtill martyren Polykarpos. Hebreerbrevet räknar upp några trosvittnen ur Första Moseboken, Abel, Henok och Noa. Abel och Noa har vi mött tidigare. Om Henok står det att ”han hade funnit nåd hos Gud”. Så berättas det att ”han inte fanns mer, ty Gud tog honom härifrån”.