Kortpredikan 21 december 2019
Sef 3: 14-18a; Ps 103: 2-3, 11-12, 20-21; Luk 1: 39-45
Jungfru Maria skyndar till Elisabet bärande på sin dyrbara gåva.
Elisabet representerar det folk som väntar på den utlovade Messias. Också vi hör till dem som väntar. Inte minst under advent.
Vi uppmanas av profeten Sefanja att jubla och höja glädjerop, att vara glada och fröjda oss av allt hjärta. "Låt ej modet falla."
Två skäl anges.
Det första: "Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa".
Det andra är mera förvånande: "Han gläder sig över dig med lust".
Skulle han glädja sig över mig? Elisabet reagerar med förundran: ”Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?”
Det måste naturligtvis gälla helgonen och de andra, tänker någon, men knappast mig. I ett hörn av hjärtat tänker många att de hör till de hopplösa fallen.
Men det står så. Profeten motiverar det. ”Herren har tagit bort straffdomarna från dig”.
Kanske, tänker den skeptiske, när jag äntligen har omvänt mig. Men hittills har det inte gått så bra...
Aposteln bekräftar profetens ord: ”Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”.
Syndens rot visar sig vara otro. Många tror mera på sin bättring än på Guds ord.
Guds ord är starkare än det egna eländet. Och Guds ord säger: "Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel".
Inte för att vi skall förbli i mörkret, men för att genom nåden fullborda vår omvändelse och hjälpa oss in i ljuset och friden. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”
Bara att meditera över profetens ord är ett första steg.
Guds ord besöker den ödmjuke och något spritter till i henne av fröjd.
pater Ingmar Svanteson
