Kortpredikan 17 december 2019
1 Mos 49: 2, 8-10; Ps 72: 2-4b, 7, 8, 17; Matt 1: 1-17
Under den sista veckan före jul låter kyrkan oss höra allt vad evangelierna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i morgon från Matteus evangelium. Resten av veckan ur Lukas.
Matteus vänder sig till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Abraham, som var trons fader för det utvalda folket. Han var välsignad, för att välsignelsen i sin tur skulle nå alla folk.
När Matteus kommer till Jakobs söner är det Juda som får föra löftet vidare. Från 500-talet f. Kr. kallas folket helt enkelt för ”judarna”.
Varför just Juda? Beror det på att Juda erbjöd sig som fånge i Benjamins ställe, när Josef prövade sina bröder i Egypten? Han gjorde bot för att ha sålt sin broder och erbjöd nu sitt liv för sina bröder.
Juda beskrivs som ett lejon. Spiran skall inte vika från honom. I versen efter står det: "Han tvättar sin klädnad i druvornas blod".
Vem kunde bättre än Juda vara en profetia om den som skulle komma?
Släkttavlorna innefattar inte bara heliga, utan syndare, och stora sådana.
Släktforskning kan fascinera. Människan lär känna sina rötter. Ännu mera fascinerande är hur Gud går in i judafolkets och därmed i hela människosläktets historia för att frälsa och förvandla det.
Planens judiska rötter når fram till ”Josef, Marias man”. Så fortsätter Matteus: ”av henne föddes Jesus som kallas Kristus”.
Men planen förs vidare i dem som tror på och följer Jesus. Matteus slutar sitt evangelium med Jesu befallning till sina tolv apostlar att ”göra alla folk till lärjungar”.
Planens källa rinner fram i den heliga eukaristin, där Marias son, lejonet av Juda, ger sitt liv för sina bröder.
pater Ingmar Svanteson