Kortpredikan 17 december 2019

1 Mos 49: 2, 8-10; Ps 72: 2-4b, 7, 8, 17; Matt 1: 1-17

Under den sista veckan före jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­ge­lierna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i morgon från Mat­teus evangelium. Resten av veckan ur Lu­kas. 

Matteus vän­der sig till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, som var trons fader för det utvalda fol­ket. Han var väl­­sig­nad, för att välsig­nel­sen i sin tur skulle nå alla folk.

När Matteus kommer till Jakobs söner är det Juda som får fö­ra löftet vidare. Från 500-talet f. Kr. kallas folket helt enkelt för ”ju­darna”.  

Varför just Juda? Beror det på att Juda er­bjöd sig som fånge i Benja­mins ställe, när Josef prövade sina bröder i Egypten? Han gjorde bot för att ha sålt sin broder och erbjöd nu sitt liv för sina bröder.

Juda beskrivs som ett lejon. Spiran skall inte vika från ho­nom. I versen efter står det: "Han tvät­tar sin klädnad i dru­­vornas blod".

Vem kunde bättre än Juda vara en profetia om den som skul­le kom­ma?

Släkttavlorna inne­fattar inte bara heliga, utan syndare, och stora såda­na.

Släktforskning kan fascinera. Människan lär känna sina rötter. Ännu me­ra fascinerande är hur Gud går in i judafolkets och där­med i hela människosläktets historia för att frälsa och förvandla det.

Planens judiska rötter når fram till ”Josef, Marias man”. Så fort­sätter Matteus: ”av henne föddes Jesus som kallas Kristus”.

Men planen förs vidare i dem som tror på och följer Jesus. Matte­us slu­tar sitt evangelium med Jesu befallning till sina tolv apostlar att ”göra al­­la folk till lär­jungar”.

Planens källa rinner fram i den heliga eukaristin, där Marias son, lejo­net av Juda, ger sitt liv för sina bröder.

                                                                                                            pater Ingmar Svanteson