Predikningar Ingmar Svanteson

Den apostoliska kyrkan är byggd med gudomlig kraft. Men Gud bygger sin kyrka med människor. Har det någonsin tagits större risk? Petrus befrias ur fängelset av en ängel, men i bakgrunden var det församlingen som bad ivrigt för honom. Petrus lyder ängelns befallning men tror först att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att Herren har räddat honom. Paulus säger om sitt liv: ”Herren bistod mig och gav mig kraft”. Han har utstått mycket och tvekar inte att räkna upp sina insatser och allt han utsatts för. Guds kraft visar sig i hans svag­het, men utan att han kapitulerar.

Alla bibelns profetior, bilder och utläggningar om Guds kärlek kon­cen­treras i en dramatisk händelse. Soldaten sticker sitt spjut i Jesu hjärta och därur rinner det fram blod och vatten. Gud lönar det hög­sta onda med det högsta goda. Jesu mänsk­liga hjärta är oupplös­ligt för­enat med Guds hjärta. Där­för ser Kyrkan Guds kärlek i Jesu hjärta.

Guds barmhärtiga försyn - att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud - det är vår tro. Guds ledning av allt eliminerar inte människans frihet. Män­niskan kan sabo­tera allt, också försynen. Och då räcker det inte ens att man har gjort underverk i Jesu namn.

Abram klagar: "Jag går ju barnlös bort. Mig har du inte gett någon livsfrukt". Herren ger honom ett enormt löfte: "räkna stjärnorna... så skall din säd bli". Abram trodde på Herren, men ber om ett tecken, och upp­­manas att bära fram ett offer. Rovfåglar angriper de slak­tade djuren och Abram får driva bort dem. En för­skräckel­se och ett stort mörker kommer över honom. När det blivit alldeles mörkt ser han en flammande låga. Då sluter Herren ett förbund med Abram.

Legenden säger att S. David var benediktinmunk i Munktorp på 1000-talet. Han firas som Västmanlands apos­tel. Historikerna är tveksamma, men ibland har legender visat sig rymma mera än vad det skeptiska ögat ser. "Vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster."

Profetens kallelse är kanske den svåraste av alla. Han har inget val. Han är utvald utan att vara tillfrågad. När han klagar, får han inget gehör, inte heller i sitt eget in­ner­sta - så länge han ”talar sanning i hjärtat”. Profeten avvisas av de flesta. Och när han tas emot upphöjs han lätt utöver det han är värd. De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i kloster ser man honom ofta tillsammans med Ma­ria vid korset.

Smaka och se att Herren är god. Vi har firat de stora högtiderna jul, påsk och pingst. Efter Himmelsfärden såg det ut som om Jesus hade läm­nat dem, men Pingsten förkunnar att hans när­varo och hand­lingar fortsätter. Det sker genom Anden, som genom Kyrkans ord och sak­rament förlänger Kristi verk. Tydli­gast i den heliga eukaris­tin, källan och höjdpunkten i Kyrkans liv.

"Se på himlens fåglar, se på ängens liljor." Det är ingen dålig upp­­ma­ning på själva midsommardagen. Her­ren skulle inte ha sagt så om inte naturen varit något gott, ett utflö­de ur skönhetens källa. Vi uppmanas att se. Problemet finns i människans öga, att hon inte ser med ren blick. Världsliga bekymmer gör att hon inte upptäcker, förundras och gläds. Be­gär och åtrå förblindar.

Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré, israelit och Abrahams ättling som de. Han har tjänat Kris­tus ännu mer. Hans meritlista är överväldigan­de: fängelse, spöstraff, ste­ning, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit. Men så anar man listen i hans dåraktiga tal. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt han har gjort är egentligen ett vittnesbörd om något annat än vad som syns, om någon annan, som verkat i hans svaghet.

Paulus vet sig ingen råd med församlingen i Korinth. De har av självutnämnda lärare låtit sig lockas bort från det evangelium han för­kun­nat för dem. Vi vet inte vari irrläran bestod. Han kallar det ”en annan Kristus”, ”en annan ande”. Han har trolovat församlingen med Kristus och ”vill överläm­na en ren jung­fru till honom”. Han vakar över församlingen ”lika svart­sjukt som Gud”. Relationen mellan Kristus och den troende tål inga riva­ler. Det är samma intensitet när Benedictus uppmanar oss att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.