Predikningar Ingmar Svanteson

Salomos avfall fick katastrofala följder. Riket splittrades. Jerobe­am blev kung för ”Israel”, de tio stammar som skildes från Judas och Benjamins stammar kring Jerusalem. Jerobeam måste förhindra att folket fortsatte att dra upp till temp­let i Jerusalem. Det kunde leda till att de också ville återvända till Judas kung. Han låter göra två kalvar av guld och ställer upp dem i Betel och Dan. Han konstruerar högtider som liknar dem som Gud instif­tat genom Mose. Han insätter också präster som liknar det levi­tis­ka prästa­dömet. ”Vem som hade lust” kunde bli präst.

​​​​​​​Under 800-talet missionerade Ansgar i Nor­den. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulgarien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Då, som nu, rådde spänning mellan öst och väst. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nerade. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

​​​​​​​Hur var det möjligt? Salomos liv slutar i förnedring. På gamla dagar lät han sig för­ledas till avfall. Han byggde altare åt avgudarna Kemos och Mo­lok. Bibeln kallar dem ”styggelser”. Salomo lät det ske på helig mark. Han bröt mot det första bu­det. Det ledde till splittring av det enade rike han fått i arv av David. Hur var det möjligt?

​​​​​​​Salomo beskrivs som en orientalisk sagokung, omgiven av prakt och lysande glans. Drottningen av Saba blir ”utom sig av förund­ran”. Det är en skugga av verkligheten, en profetia om den sanne Ko­nungen, vår Herre Jesus Kris­­tus.

​​​​​​​Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när bro­dern hade kom­mit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hin­d­ra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina er­fa­renheter av det andliga livet och styrka varandra”. Hela natten? Deras ”erfarenheter” var genomsyrade och präglade av den heliga Skrift. Be­nedictus hade ju anbefallt ”andlig läsning” (lec­tio divina). De såg livet i Skrif­tens ljus och Skriften fullborda­des i deras liv.

Ni är jordens salt. Ni är världens ljus. Det är inte lite som Jesus säger om sina lärjungar i Bergspredikan. Han har in­lett den med Saligprisningarna, som en slags portal för hela predikan. ”Saliga de som…” Men så fort­sät­­­ter han med ett direkt tilltal: ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.”

​​​​​​​Salomo har fått en uppgift som övergår hans förmåga, att vara le­dare och domare för ett stort folk. Salomo får ett löfte av Gud att få vad han ber om. Han ber om "ett lydigt hjärta" och om förmågan att "skilja mel­lan gott och ont". Hans bön ses av fäderna som det första steget för att få ett gott omdöme, för att bli klok.

​​​​​​​Som sammanfattning av Davids historia låter oss kyrkan höra ur Jesu Syraks bok. Den vise Syrak beskriver David som den store hjälten. "Han lekte med lejon som med killingar." Han fällde Goljat till marken och krossade filistéerna. Men David visste att det var Gud som gav både styrkan och segern. Enligt Jesu Syrak införde David en storslagen liturgi i templet. Han lät sången lju­da från tidig morgon ”med sköna melodier”. För­fattaren som skriver långt senare, när templet var byggt, ser ändå David som upphovet till altartjänsten i templet.

​​​​​​​Kung Davids tid närmar sig slutet och han säger till sin son Salo­mo: "Jag går nu all världens väg". Så kunde man säga i 1917 års översättning. Bibel 2000 måste säga: "Jag går nu den väg allt lev­ande måste vandra". David överlämnar sitt rike till Salomo. Han uppmanar honom att vara frimodig och hålla sig till Herrens ord och bud. Då skall det rike som grundats ge­nom David bestå, men på olika sätt.

David genomför en folkräkning. Det liknar en mönstring och Joab kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”. Gud ser det som en svår synd, trots att han själv eggat David till själva åtgärden. Vari den bakomliggande synden består får vi inte veta. Hade Davids tro på Guds beskydd börjat svikta så att han tydligare behöv­de kän­na sina egna militära resurser? Hade han glömt att folket var Guds folk, och att han själv bara var dess tjänare?