Kortpredikan 10 februari 2020, S. Scholastica, jungfru
Hos 2: 14b, 15b, 19-20; Upp 19: 1, 5-9a; Luk 10:38-42
Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när brodern hade kommit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hindra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina erfarenheter av det andliga livet och styrka varandra”. Hela natten?
Deras ”erfarenheter” var genomsyrade och präglade av den heliga Skrift. Benedictus hade ju anbefallt ”andlig läsning” (lectio divina). De såg livet i Skriftens ljus och Skriften fullbordades i deras liv.
Mönstret ser vi i de läsningar vi just har hört. Profeten Hosea berättar hur Herren gör med folket just det som Scholastica gjorde med sin broder. Herren lockar Israel ut i öknen för att ”tala ljuvligt till henne”.
Först måste de fullborda sitt uttåg ur Egyptens land. Lasterna måste ersättas med dygder. De utesluter varandra, som eld och vatten. Får lasterna övertaget, slocknar dygderna. Kampen är nödvändig, men dess mål är att fullborda befrielsen och bereda väg för det profeten kallar ”trolovning”, den ömsesidiga bindningen mellan brud och brudgum.
Hela livet blir en trolovningstid. Umgänget med Guds ord sker för att bruden skall ”lära känna” brudgummen. Det var därför Maria utvalt ”det som var bäst” när hon satt vid Jesu fötter och lyssnade till hans ord.
Trolovningen har ett mål. Bruden görs redo för det himmelska bröllopet, som Uppenbarelseboken vittnade om. Där bruden är smyckad för sin brudgum.
Om de två syskonen började hos profeterna och tog sig ända till bibelns sista bok, då lär de ha behövt nattens alla timmar.
Att de orkade hela natten beror på deras hunger. Den andliga hungern vill alltid ha mer. ”Saliga de som hungrar och törstar, de skall bli mättade.” För att orka, håller vi hungern vid liv.
Allt är samlat i den heliga eukaristin som rymmer både trolovning och bröllop.
Kyrkan påminner oss i varje mässa: ”Saliga de som är kallade till Lammets måltid.”
pater Ingmar Svanteson
