Kortpredikan 8 februari 2020, Vårfrumässa

1 Kung 3: 4-13; Ps 119: 9-14; Mark 6: 30-34

Salomo har fått en uppgift som övergår hans förmåga, att vara le­dare och domare för ett stort folk.

Salomo får ett löfte av Gud att få vad han ber om. Han ber om "ett lydigt hjärta" och om förmågan att "skilja mel­lan gott och ont".

Hans bön ses av fäderna som det första steget för att få ett gott omdöme, för att bli klok.

Munkfäderna och Benedictus kallar det discretio, omdömesför­må­gan, den dygd som styr och vägleder alla andra dygder. Cas­sianus känner igen denna dygd i Jesu ord om ögat som krop­pens lykta. När ögat är rent och ogrumlat får hela kroppen ljus.

Den kloke och omdömesgille låter sitt handlande styras av ljuset från det rena och odelade hjärtat. Denna klarsyn ger honom för­måga att fatta kloka beslut och att handla efter denna insikt.

När sikten grumlas vet den bittra erfarenheten hur det går. Det ena okloka beslutet följer på det andra.

Jesus tar med sina lärjungar bort till en öde där de kan vara en­samma och få vila. När det är svårt att fatta beslut, behöver män­niskan uppsöka den öde trakten för att återfå klarsyn och omdö­mesförmåga.

Bli stilla inför Herren och inhämta råd hos någon, inte flera(!), som har fullmakt och klarsyn. Förnya den ödmjuka insikten och bönen om att det är du själv som behöver upplysas och vägle­das. Bönen förutsätter ödmjukhet.

Salomo bad om gåvan. Bönen oansenlig. Löftet är enormt.

Jungfru Maria frågar: ”Hur skall detta ske?” och får svaret att den helige Ande skall komma över henne.

Kyrkan ber om gåvan i varje eukaristi.

Den ödmjuka bönen bes inte förgäves.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson