Predikan på Herrens Dops fest 2020
Jes 42: 1-4, 6-7; Ps 1-4, 9c, 10b; Apg 10: 34-38; Matt 3: 13-17
Den viktigaste dagen
”Glad jag städse (=alltid) vill bekänna, jag är döpt i Jesu namn.” Så sjöng man i en psalm. Kan vi instämma i den? Är jag glad för att jag är döpt? Är dopdagen viktig? Den korta dopceremonin kan tyckas bara som en yttre ritual. Kanske var den vacker, men gjorde den någon skillnad? På samma sätt kan Jesu dop tyckas vara en vacker händelse, men var den så viktig, jämfört med vad som sedan följde?
Svaret är att Jesu dop redan innehöll allt det som sedan hände, som i ett frö. Evangelisten framställer hans dop som en ingångsportal för hela hans liv, men redan portalen antyder och innehåller allt det som skall följa. Johannes tvekade om att döpa Jesus, men fick svaret: ”så skall vi uppfylla all rättfärdighet”. Redan dopet innehåller Guds tanke med hela Jesu liv, att ge människan Guds rättfärdighet, som Paulus senare skall uttrycka det. Jesu dop avslöjar både vem han är och meningen med hans liv. I den tidiga kyrkan skedde ofta dop vid Trettondedagen då detta evangelium lästes. Jesu dop uppenbarar därmed också meningen med det kristna dopet.
Jesus behövde inte döpas. Det skedde för att vi skulle förstå hans födelse. Han föddes som ett människobarn, för att vi skulle födas som gudabarn. Denna nya födelse sker i det heliga dopet. Dopet renar människan från hennes synder och föder henne till ett nytt liv, det liv som Kristus förde till jorden för att ge människan. Därför utropar psalmen: “Glad jag städse vill bekänna, jag är döpt i Jesu namn”.
Evangeliet målar en bild för våra ögon, en ikon. En ikon är inte som ett fotografi, en bild som vi betraktar och möjligen kan minnas. När kyrkan och den troende betraktar och ber inför ikonen, ger den ifrån sig ett ljus som påverkar betraktaren. Betraktaren påverkas och präglas av det som ikonen framställer.
Anden kommer ner över Jesus som en duva och Faderns röst ljuder: ”Detta är min älskade son.” Hos Markus och Lukas säger rösten: ”Du är min älskade Son”. Ordet uppenbarar den intima enheten mellan Fadern och Sonen. Fadern har gett allt sitt till Sonen. ”Allt mitt är ditt.” Anden sänker sig över Jesus, som kallas Kristus, den Smorde. Sonen är smord med Andens olja, som är ”glädjens olja”. Sonen har sin glädje i att göra Faderns vilja. - Betraktaren ser med trons öga rakt in i den helige Treenigheten. Det är bildens första dimension.
Dess andra dimension är att händer något på vår ikon. När Jesus stiger upp ur vattnet öppnar sig himlen och rösten hörs. I kyrkans liturgi fortsätter denna röst att ljuda. Kyrkan sjunger om hur "Herrens röst hörs över de stora vattnen". Hon minns hur Guds Ande i begynnelsen svävade över kaosvattnen för att frambringa kosmos. Nu har Ordet blivit människa och vattnen skall helgas för att frambringa nya människor och en ny skapelse. "Vattenkällorna helgades" och "en flod rinner fram som ger glädje åt Guds stad". Kyrkan ser hela frälsningen samlad och förtätad i Jesu dop. "Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan." Själva påsken föregrips. På östliga ikoner ser man Sonen omsluten av vattnet. Skaparen låter sig omfamnas av sin skapelse, som när han lät sig omslutas av sin jordiska mor. Skaparen stiger in i skapelsen för att helga och förvandla den.
Därmed anar vi bildens tredje dimension, vad som är avsikten med Jesu dop. Det ser vi i den som betraktar och låter sig präglas av bilden. Den första gången vi påverkades av denna ikon var när vi döptes i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Dopkandidaten ”stiger in” i Jesu dop. Den döpte omsluts och genomträngs av det som ikonen uppenbarar. Det som hände en gång på vår dopdag måste vi ständigt betrakta och påminna oss. Det är ju den dag då vi steg in i det nya livet. Vi påminns om det varje gång vi renas av det helgade vattnet vid kyrkans port. Eller när mässan inleds med vigvattenbestänkning. Eller vid de andra sakramenten. Vi påminns om det när vi fortsätter att betrakta bilden och hör rösten, ser vattnet och känner oljan.
Rösten – ”Du är min älskade son.” Jesus visste det och glömde det aldrig. Han var det från början, när Anden sänkte sig över jungfrun. Men vi, Adams barn, har dåligt minne. Vi lyssnar gärna till andra röster och förs vilse. ”Människa, var är du?” Rösten ljuder när Adam och Eva gömt sig i buskagen. ”Lyssna, min son, till mästarens undervisning”, ropar Benedictus som första ord i sin regel. Det är inte en främmande röst som ropar. Sonen lär oss att säga: ”Fader vår”. Dialogen pågår hela tiden. Kyrkan och varje troende lyssnar och Gud talar sitt ord i hennes öra och i hennes hjärta. Vår ikon talar till den som betraktar ikonen och lyssnar: ”Du är min älskade son, min älskade dotter”.
Vattnet – är i bibeln dels något som dränker och dödar, dels något som ger liv. Något måste dö. Synd kallas det. Om synden får det sista ordet dras hela människan ner i dödsriket där mörker och dödstystnad råder, för evigt. Vägen ur detta riskområde heter omvändelse och botgöring. Jesus ställde sig själv i raden av botgörare. Skulle då vi vara för stora och stolta för att gå den vägen?
Men vår ikon stannar inte i de djupa vattnen. Jesus stiger ”genast upp ur vattnet”, som renar och nu blir en källa till liv. Den döpte, och varje botgörare, stiger upp under en öppnad himmel. Det förvandlar också blicken hos den som betraktat ikonen. Betraktaren ser skapelsen med nya ögon. Liturgin, som ser med kontemplativ blick, såg att också skapelsen fröjdades och ”skälvde” vid Jesu dop. Liturgin minns vad som hände när folket en gång gick över samma flod och tog det utlovade landet i besittning. ”Jordan hejdade sitt lopp, vattnet skälvde och upp ur floden steg den nya skapelsen.”
Oljan – Kyrkan använder ofta olja, vid dop, konfirmation, prästvigning, sjuksmörjelse och olika vigningar. Oljan tränger in. Den mjukar upp, botar och helar. Oljan blir ett med den kropp som smörjes. Anden sänker sig över Jesus och förblir över honom. Denna olja kallar han Hjälparen. Av något har blivit Någon som tar sin boning i den smorde. Anden är den troendes intimaste vän. Tyst och stilla i hennes innersta. Aposteln talar om den som en inre smörjelse, eller som ett ljus som lyser upp hans hjärta. Ibland gör Anden sig hörd. Inte som skri eller rop på gatorna, snarare som en lågmäld rådgivare. ”Han ger mig råd. Mitt inre förmanar mig om natten”. Även om lärjungen under prövotider varken hör eller erfar, så är Anden i hennes innersta hela tiden. Jesus säger: ”Förbli i mig, så blir jag kvar i er.”
Den bild vi ser på ikonen, bilden av den allraheligaste Treenigheten och av Sonens person och verk genom den helige Ande, denna bild fullbordas i den som betraktar bilden och låter bilden fullborda sitt verk.
Människans dopdag når sin fullbordan enligt apostelns ord: ”Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
