Kortpredikan 19 december 2019
Dom 13: 2-7, 24-25a; Ps 71: 3-4a, 5-6b, 16-17; Luk 1: 5-25
”Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick.”
Prästen Sakarias frambar rökelseoffret, men var dold för folkets blickar. De deltog bedjande ”utanför”. På försoningsdagen gick översteprästen ända in i templets allraheligaste, dit ingen annan hade tillträde.
Det nya förbundets offer, framburet av vår Herre Jesus Kristus på Golgota, fick templets förlåt att rämna.
De troende deltar i detta offer och kan med egna ögon se hur det frambärs på altaret.
De hör orden: ’Detta är min kropp som blir utgiven (=offras) för er…’. De påminns om villkoren: ’Trons mysterium…’, och instämmer med en slags trosbekännelse: ’Din död förkunnar vi…’.
Vad som sker kan inte uppfattas med fysiska ögon. Utan tro dras väggen/förlåten ner. Offret frambärs, men utan tro står deltagarna ”utanför”. Eukaristin förminskas och banaliseras.
Sakarias tvivlade och blev stum. Stumheten varade tills han senare bekände sin tro. Säkert bad han under den tiden om tro.
Låt oss be om trons gåva, inför varje eukaristi. Men också inför den kommande högtiden.
Den yttersta verkligheten, det offer som började i krubban och fullbordades på korset, kan inte ses med dödliga ögon.
Men trons bön gör skillnad. Den tvivlande får hjälp och den troende ber om större tro.
”Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick.”
pater Ingmar Svanteson
