Kortpredikan 16 december 2019

4 Mos 24: 2-7, 15-17a; Ps 25: 4-9; Matt 21: 23-27

"Vad har du för fullmakt att göra detta?" Jesus får frågan efter att ha rensat templet.

Frågan om fullmakt är viktig, än idag. Vem har full­makt att tala och handla i Jesu namn, rentav kräva lydnad? 

De som ifrågasatte Jesu fullmakt, avvi­sa­de också Jo­hannes Dö­paren. De två hänvisar till och bekräftar varandra. Den som avvi­sar lagens krav, gör sig blind för nåden.  

Därför lämnar Jesus frågan obe­svarad. Ett svar ha­de bara befäst otron hos dem som ställde frågan.  

Bileam, han som slog sin stackars åsna (4 Mos 22), var ara­mé, men bekände sig till Israels Gud och hade rykte som profet. Han kan ba­ra säga ”det Herren lägger i hans mun”. (4 Mos 22:38)

Nu har han ”hyrts in” av araméerna för att för­banna israeliterna när dessa passerar araméernas land på väg till det utlovade lan­det. I stäl­let väl­signar han Israel, och väl­signelsen kul­mine­rar i en pro­fetia: "En stjärna stiger fram ur Ja­kob, en spira höjs i Isra­el".

Kyrkan har känt igen orden som en pro­fetia om Messias, men en­­­dast tron känner igen den.

Tron hindras av förutfattade meningar, ofta kombinerat med ovil­ja att ändra sitt sätt att leva. Så­dan otro kan finnas både i kyrkbän­karna och vid altaret.

Bileam är ett exempel på att de som står utan­för kyrkan ibland ser kla­­rare. De vise männen är det kanske tydligaste exemplet. Kanske hade de hört talas om Bileams profetia om stjärnan över Jakob.

Tro är en gåva som inte fromt kan presteras eller pressas fram, men förut­fat­tade meningar och olydnad måste röjas un­dan. För den som inte vill tro eller omvända sig hjälper inga argument.

Ett första steg är att be om klarsyn och om villighet att vända om.

Adventstiden går fort. Må den inte passera förgäves.

                                                                                           pater Ingmar Svanteson