Predikningar Göran Fäldt

Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn, När Jesus gör så stora ting som vi hör om i dag, häpnar vi naturligtvis: ”Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet”. Och lite senare ser vi framför oss hur flickan, som var 12 år, ”reste sig upp ur sängen och fick något att äta”. Det är det här budskapet vi ska föra vidare till människor som ännu inte tror på Jesus. Det är vårt stora ansvar att vittna om att vi själva tror och satsar allt på den tro som en gång ska föra oss till vårt eviga hem hos Gud i himlen. Den lilla flickan på 12 år i evangeliet väntar på oss där, att också vi ska ta emot frälsningens budskap och bli räddade, räddade från döden och helvetet, frälsta till Gud som är kärlek och barmhärtighet.

Det är det högtidligaste en kristen människa får vara med om i sitt liv – att få ta emot Herren Jesu Kristi kropp och blod. Här bland de unga i vår gemenskap har vi två som tillsammans med oss i fortsättningen får ta emot Herren, så som man gjort i Kyrkan i över 2000 år. Dessa unga har blivit en del i en lång och livgivande tradition som alltid skall erbjudas dem så länge de lever. Vi välkomnar dem särskilt till den eukaristiska gemenskapen. Låt oss i dag tacka dessa familjer som fört trons hemligheter vidare till sina barn. Må Gud välsigna dem särskilt! Och må Gud välsigna dem som i Guds goda tid också en gång ska få ta emot den första Heliga Kommunionen när de blivit lite äldre.

Kära bröder och systrar, ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”, lovar Herren sin Kyrka. Han måste ju mena sin Kyrka, eftersom de utvalda första tolv lärjungarna inte skulle leva till tidens slut. Hur ska vi då leva i vår egen tid? Vi är denna tids lärjungar. Väntar sig Herren Kristus något särskilt av oss? Vi som är här, varenda en av oss, är kallade att vara lärjungar. Men hur ska vi leva i världen? Vad för slags tecken ska vi vara?

Kära bröder och systrar, Den kristne som gjort sitt val av kallelse skall sedan förverkliga den, men inte på egen hand, utan med Guds hjälp. Vi som samlas här regelbundet till firandet av eukaristin vet av erfarenhet att tillgången till sakramenten är avgörande för hur vi går vidare i vårt liv. Är vi gifta lever vi av äktenskapets sakramentala nåd, är vi ogifta för himmelrikets skull, är vi på ett särskilt sätt knutna till Herrens missionsuppdrag: ”gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar” (Matt 28:19a).

Kära bröder och systrar, kära unga, Vi har lyssnat till slutet av Jesu avskedstal till apostlarna enligt Johannes. Är det då viktigt för oss att förstå vad som menas med ”att helgas genom sanningen”? Jesus uppenbarar sin relation till Fadern; ”liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh 17:16-18), är hans ord.

Vi kristna kan känna oss lugna – Jesus ger ju oss sin frid. Det kan ju hända att vi någon gång ändå undrar: ska vi fortsätta och vara med Honom? När vi går med föräldrarna och familjen till kyrkan regelbundet så är det på ett sätt en vana. Men man kan undra, ska det alltid vara en vana? Kan man gå sin egen väg men ändå ha Jesus som nära vän och vara lugn? Jag vet alldeles säkert att de som går sin egen väg förlorar lugnet efter ett tag och blir oroliga i livet. De har ingen frid. De blir envisa i sin självsäkerhet – en tid är det nytt och spännande, man får nya vänner. Men så inser man att man inte längre har friden inom sig. Man är inte lugn men man är envis och vill övertyga sig om att man kan leva på det sättet. Men jag vet, för jag har sett det så många gånger bland mina vänner: det är en lång väg tillbaka till friden därför att man har slutat vara med Jesus. Han säger till oss i dag: ”Bli kvar i min kärlek” (Joh 15: 9).

Kära bröder och systrar! ”Kom till mig så skall jag ge er frid”, säger Jesus. ”Min frid ger jag er”, säger Han i varje mässa till oss sina lärjungar. Inte den frid som världen ger, utan Guds frid. Om vi tänker efter ett litet ögonblick undrar vi snart vad denna frid är för något. ”Frid vare med er”, säger han många gånger men utan att närmare förklara det. Och vi som hans efterföljare får i samma ögonblick ett uppdrag: ”Ge varandra ett tecken på försoning och frid”. Frid, men bara tecken på frid. Det är ändå betydelsefulla ord och det är alltid en betydelsefull handling att ge Jesu frid vidare till andra, framför allt våra egna bröder och systrar i Kyrkans gemenskap. Men vi undrar hela tiden: vad för slags frid är det Jesus ger?

Kära bröder och systrar, Ibland tycker man att man kan se likheter mellan ett folks historia och vår egen personliga historia. Vi lär oss i Kyrkan till exempel att Guds utvalda folk genom Mose leddes ut från sin ofrihet hos Farao till ett nytt land, ett land Gud ville ge dem för att de skulle leva i helig frihet, eftersom Gud ville vara deras Gud, och eftersom Gud är helig. När vi ser på vårt eget liv ser vi kanske parallellen: Gud befriar oss ur en slags fångenskap där vi inte är oss själva.

Kristus är uppstånden, ja, Han är sannerligen uppstånden! Halleluja! Kära bröder och systrar i tron! Den stora glädje vi nu får uppleva i påsktiden, och allra mest under påsknatten och påskdagens morgon, är den helige Andes verk. Men borde vi inte som trogna efterföljare först säga Jesu Kristi verk? Jo, men vår tro säger oss att det är också den Helige Andes verk och det är också Faderns verk. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Gud är ju relation. Gud är gudomlig kommunion. Gud är i sig själv gemenskap i evig kärlek!

I dag får vi komma ihåg vår Herres Jesu Kristi död ”som skänkte liv åt världen”. I hela vårt liv får vi tacka Herren för det vi här fått höra och för att det vi hört har hänt, eftersom varje ord i evangelierna om Jesus är sanning. ”Kristus led”, säger Petrus i ett av breven, ”för er skull och för att ge er ett exempel att följa” (1 Pet 2:21). I Honom finns också förlåtelse för all synd – ”våra synder bar Han i sin egen kropp upp på träpålen”, fortsätter Petrus, och ”genom Hans sår har vi blivit botade”, vittnar Petrus.