Predikan den 17 söndagen ”under året” 2019

1. Mos 18:20-32; Ps 138 1-3; 6-8; Kol 2:12-14; Luk 11:1 – 13

Kära bröder och systrar, kära kristna ungdomar,

När vi ber måste vi alltid be med tro. Gud hör alltid bön. Han älskar sitt folk och leder det mot det himmelska målet genom vår tro på Honom. Vandringen mot målet sätter vår tro på prov. Hur var det med vår fader i tron, Abraham? Han hade en sådan tro att han talade till Gud som en son till sin far med stor respekt men inte av fruktan utan med tillit. Abraham förstod att Sodoms synd var stor och att Gud kunde straffa hela Sodom med förintelse. ”Nej, Gud”, sade Abraham. ”Du kan inte förgöra hela Sodom därför att det bland folket också finns rättfärdiga som inte begår synd. Du kan inte låta dem också gå under”. Gud lyssnade till Abraham och sade till slut: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull” (18: 32).

Vad lär oss detta?  Det lär oss att några rättfärdiga, några som tror på Gud och håller buden, och tar avstånd från synden, uppväger det onda som andra begår och som enligt den gudomliga rättvisan egentligen måste straffas för olydnad och trots mot Gud och Hans lag och ordning.

För oss själva betyder det att vi, i kontakt med syndens närvaro, måste be Gud om barmhärtighet för de många rättfärdigas skull. Gud hör alltså bönen.  Beviset finns i den Heliga Skrift som är Guds stora och heliga samtal med oss som tror på Honom.

 I Lukasevangeliet blir tron på Gud, som är en Gud som lyssnar till människans bön, belyst genom en liknelse från vardagslivet, alltså ett perspektiv som skiljer sig helt från berättelsen i Första Mosebok om Sodoms synder.

”Be, så skall ni få!”, ”Bulta, så skall dörren öppnas!”. Jesus lär att Gud aldrig kan neka oss sin godhet och han manar oss att tänka och be efter den principen: Be alltid med förtroende för Gud. Be som jag har lärt er: ”När ni ber ska ni säga: … och sedan ger han oss den bön vi lärde oss som barn och som vi ber dagligen. Men, och det är det som är Kyrkans undervisning i dag:  be alltid med tro, tro på Gud och lita på Gud i varje bön. Gud hör bön, det borde alltid vara vår inre övertygelse, så att vi också använder oss av den.

Det finns en stark grund för denna tro som vi fått genom dopet och genom våra föräldrar som våra första lärare i tron: ”I dopet har ni redan uppstått med honom genom kraften hos Gud som uppväckte Jesus från de döda”, lär oss Paulus i brevet till församlingen i Kolossai (Kol 2: 12).

När vi nu ska bekänna vår tro gemensamt kommer vi också ihåg söndagens kollektbön: ”Visa i barmhärtighet hur vi ska leva i världen, så att vi under din ledning brukar de förgängliga gåvorna så att vi inte går miste om de oförgängliga”. Vad betyder det? Jo, hus och hem, mat och kläder, relationer till andra, pengar på banken, medicinerna vi måste ta, allt detta slutar en dag att betyda något för oss. Om detta säger den heliga Birgitta, som vi firat denna vecka (Hennes himmelska födelse, den 23 juli): ”Den att gode anden råder människan att tänka på de himmelska tingen och inte älska de timliga” (Uppenbarelserna kapitel 4, ”Den gode och den onde andens råd”).

Det som inte upphör och inte slutar att betyda något för oss, är det gudomliga och oförgängliga gåvorna: tro, kärleken och hoppet!

                                                                                                           diakon Göran Fäldt