Predikningar Göran Fäldt

Kära bröder och systrar i Kristus, ”Omvänd er – himmelriket är nära!” Det är en man som bland sina medmänniskor ser en andlig nöd – han undrar: ”har människor glömt Gud?” Johannes heter han. En profet i öknen! ”Har människor börjat tillbe avgudarna? Varför kommer de inte längre till Herrens tempel för att tacka Gud för allt han ger, allt han låter människor få del av, all godhet som bara Gud själv kan ge?”

Kära kristna, kära unga, kära barn! Ibland klarar man sig undan en liten olycka och säger: ”Det var nära ögat!” Ögat vill man alltid skydda, att få ont i ögat är lite skrämmande. Man kan ju bli blind! Om det var ”nära ögat” är man tacksam och glad att det värsta inte hände: Jag blev inte överkörd, jag ramlade inte från hästen och bröt nacken! Jag halkade inte omkull och bröt foten! Det började inte brinna i sovrummet! Men det var ”nära ögat”!

Kära kristna, ”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken” (2 Mos 3:6). Att Lukas skriver som han gör förklarar något viktigt för oss. Lukas vet att Jesus har dött på ett kors, tagits ned från korset, lagts i sin mor Marias knä, blivit begravd bakom ett stenblock, blivit levande igen, lämnat graven, mött kvinnorna, gått till apostlarna och visat dem hålen efter spikarna i sina händer. Han kunde aldrig få någon grav på jorden. Han lämnade jorden med sin kropp och lämnade oss i sällskap med den Helige Ande.

Kära bröder och systrar, äldre och yngre, kära barn, I dag firar vi i församlingen vårt skyddshelgon den helige Franciskus. På många sätt kan han vara en inspiration för oss alla trots att han valde att leva som munk och fattig och inte bildade familj. Ni som är lite yngre gör rätt när ni litar på pappa och mamma vad ni ska göra dag för dag, ni som är lite äldre känner att ni får lite mer eget ansvar, och ni som är unga vuxna men inte bildat familj, ni litar mer och mer på Gud. Ni som är äldre kan se tillbaka i era liv och tacka Gud för allt han hjälpt er med. Ni kan se på frukterna av ert liv och hoppas på en värld där enhet och frid får råda. Gud belönar alla era goda intentioner för era familjer och för samhället runt omkring oss!

Thérèse av Lisieux hör till en grupp helgon som redan under sin livstid sågs som heliga. Man beundrade henne i Karmels kloster i Lisieux. Vad man beundrade hos henne är kanske inte alltid så lätt att veta: hon var ju så mångsidigt begåvad, hon var konstnärlig, hon var skapande. Hon var exemplarisk i det dagliga livet i klostret och trogen i alla sina uppgifter. Men det gick nog inte att komma ifrån att hon hade en särskild andlig utstrålning, att hon förmedlade en kärlek som Kristus gav henne tillsammans med de andra. Inte så konstigt kanske att någon i klostret vågat fråga henne ”med vilket namn de skulle be till henne, när hon kom till himlen” (3 okt).

Alla de tre ärkeänglarna har haft enastående uppgifter för oss människor: ärkeängeln Gabriel (Luk 1:19; Dan 8:16, 9:21; Luk 1:10, 19) naturligtvis som den som kommer med budskapet om Gud Sonens människoblivande genom jungfru Maria; S:t Mikael (Dan kapitel 10 och 12; Upp 12:7-9; Judas 9) som den som slår tillbaka det personifierade onda, Satan och hans onda andar, S:t Rafael (Tobit 12:12, 15) som helade Tobit från blindheten. Dessa tre har upphöjda platser i himlen men inte de högsta som tillfallit seraferna och keruberna.

Den heliga moder Teresa av Calcutta påminde med hela sitt liv om vår kristna plikt mot de fattigaste. Hon blev själv ” fattig för andras skull för att de fattiga skulle bli rika på hennes fattigdom” (Halleluja, 2 Kor 8:9). Även om de fattiga hon tjänat aldrig blev rika i materiell mening, blev de rika genom att återfå sin mänskliga värdighet. Vad den heliga Teresa gjorde var att dela deras öde och älska dem. Det var hennes offer av sig själv. Hon gav sig som en gåva till Gud som kunde använda henne som ett instrument för sin barmhärtighet och kärlek.

”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla sig till den ene och inte bry sig om den andre” (Luk 16:13). I det här fallet verkar Jesus mena att vi måste göra ett val mellan två herrar. Vi har alltid frihet att välja. Men varför skulle vi vara tvungna att välja mellan två. Kan man inte älska båda? Hur kan vi förstå det? Att vi har en herre betyder att vi är beroende av en viss person eller ett visst företag för vår dagliga överlevnad. Men det verkar också betyda att två herrar inte är överens utan står emot varandra, också de för sin dagliga överlevnad. Det första valet måste vara att välja den herre som själv är hederlig och rättvis och som gör något gott för hela gemenskapen. Om det finns en annan herre som är ohederlig och orättvis och är till skada för hela gemenskapen ska man undvika att vara beroende av en sådan herre. Men om två herrar är lika hederliga och lika rättvisa och gör lika mycket gott för andra är valet gott vilken herre man än väljer.

Kära bröder och systrar, Individualismen kan vara en fara också för oss kristna om vi frestas att vara med i dansen kring guldkalven. När drivkraften i vårt arbete har blivit en hunger efter att äga mer eller ha mer inflytande över andra för egen vinnings skull, då är vi i verklig fara, precis som folket under Mose tid. Folket hade inte tålamod och framför allt inte ödmjukhet när Mose lämnade dem för att lyssna till Gud på berget.

Kära bröder och systrar, yngre och äldre, Att vara lärjunge är detsamma som att gå i skola. Jesus börjar så här: ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge” (Luk 14: 24). Ska jag säga det en gång till? Nej, en gång räcker. Tusen gånger tusen gånger har det sagts i Kyrkans historia. Tusen gånger tusen gånger har de trogna reagerat på dessa ord. Men hur?