Predikan 26 december 2019, Den helige Stefanos Dag

Apg 6: 8-10; 7: 54-60; Ps 31; Matt 10: 17-22

Kära bröder och systrar, kära barn och ungdomar. Den helige Stefanos var, vad vi vet, den förste martyren i den unga kristna kyrkan i Jerusalem. Kyrkan har mycket tidigt i sin historia velat fira hans martyrium som en fest, alltså en högtid som först inbjuder till vördnad för helgonet men som också påminner varje kristen om att han eller hon är kallad att gå korsets väg efter Jesus själv. ”Den som inte tar sitt kors på sig och följer mig kan inte vara min lärjunge”, säger ju Jesus. Alla skall inte bära samma kors. Men ett kors måste alla bära, även barn och ungdomar, bär kors. Små kors, men kors!  

Av läsningen ur Apostlagärningarna i dag lär vi oss att ett sant vittnesbörd om Jesus alltid utmanar de icke troende och vänder upp och ned på världens värderingar och alla föreställningar om makt och styrande. Så kan vi redan dagen efter att vi med stor glädje firat Högtiden Jesu Kristi Födelse fira den förste martyren.

”Han var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket”, läste vi (Apg 6:8). När han i sina tal förklarat för de skriftlärda att ”de hade ansvar för Guds lag men inte hållit lagen, blev de, som det står skrivet i Apostlagärningarna, ”så ursinniga på Stefanos att de skar tänder”.

Ett sådant uttryck, ”att skära tänder”, tyder på att allt förnuft övergett dem och att de blivit offer för sin egen fanatism. Men måste vi då själva vara beredda att till och med bli mördade för att vi är bekännande kristna, så som Stefanos blev kallblodigt mördad? ”De släpade ut honom ur staden för att stena honom” (7:58). Skall vi vara beredda på något sådant själva?

Hur ska vi förhålla oss i vår tids utmaningar? Jesus manar oss att vara ”kloka som ormar och oskyldiga som duvor” (Matt 10:16) och att ”akta oss för människorna” (10:17). Jesus säger att ”man skall utlämna oss åt domstolar och låta piska oss i sina synagogor”. Ja, om Han, vår Herre och läromästare, har dömts och förkastats, lidit på ett sätt som alla martyrer förstått och tagit till sig, skulle inte vi gå samma väg till mötes?

Vi känner direkt och intuitivt att det är den allmänna opinionen, det subjektiva och relativistiska i vår tid, som ofta är ”våra domstolar”. Vi måste alltid kunna säga sanningen, när det krävs av oss: Vi måste kunna säga att abort och eutanasi är allvarliga synder, vi måste kunna säga att samkönade inte kan ingå verkliga äktenskap, vi måste bekänna att det är Kristus som är Konung och att alla våra moraliska beslut måste vara obrottsligt samstämmiga med Hans bud och förklaringar. För att kunna vara sanna vittnen måste vi också veta vad rätt och orätt är, vad ont och gott är, och kunna skilja dem åt. Vi måste kunna gottgöra för synder som begås inom Kyrkan. 

I allt det dramatiska som hände Stefanos får vi inte glömma att han, så länge han fick leva, levde för andra och sökte hjälpa dem. Han var, säger Apostlagärningarna, ”fylld av nåd och kraft”. Gud gav honom sin nåd och välsignelse, för att andra skulle bli hjälpta och för att Kyrkan under hela sin existens skulle få ett exempel att följa. ”Han gjorde stora under och tecken bland folket”, läste vi om honom.

Vem inspirerade honom? Vem var föredömet och vem gav kraften och uthålligheten att vara andra till tjänst? Jesus, Jesus själv och alla som trodde på Honom! Nåden och kärleken som strålar ur det nyfödda Jesusbarnets ansikte är själva hemligheten. Välsignade är de som upptäcker dessa gudomliga gåvor i att vara människa!

Vad händer sedan? Ja, även om några av oss måste bli förföljda och dödade är Kristi seger på korset svaret. Vi måste vara beredda på samma död som Hans för att få del i Hans Uppståndelse efter döden! Det är det klara och odiskutabla svaret. Det måste inte ske på ett blodigt och hatfyllt sätt. Men i varje kristet liv måste det finnas ett offer.

Detta budskap kommer till oss från Kyrkan – dagen efter firandet av Jesu Kristi födelse! Jesus Kristus föddes i en enkel krubba i Bethlehem som ett oskyldigt barn och dog på ett kors, lika oskyldig som tidigare, men som en dömd, förkastad förbrytare! Det mysteriet är Frälsningens mysterium. Därför är det rätt av Kyrkan att fira den helige Stefanos, den förste martyren, dagen efter Jesu Födelses högtid. Amen.

                                                                                                                    diakon Göran Fäldt