Predikningar Göran Fäldt

Uttrycket ”Kalla ner eld från himlen som förgör dem” kan inte förstås bokstavligt av skäl som ligger i Jesu svar: ”Han tillrättavisade dem”, skriver Lukas. Om de menat bokstavligt, alltså som i fallet med Sodom och Gomorra, eller i fallet med profeten Elias som nedkallar eld över slaktoffren på stenaltaret inför de upphetsade Baalprästerna, skulle det inte räcka med en tillrättavisning. I Sodom och Gomorra har folket svårt försyndat sig i otukt, Baalprästerna tillbad avgudar av silver och guld. Israels folk gick dit och offrade i stället för att tillbe Herren som föreskrivs i Mose lag. Det är synd mot första Guds bud, ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig”.

Den som älskar säger till sin vän, ”Jag vill inte förlora dig!” Den älskade svarar sin vän, ”Jag vill inte bli förlorad!” Gäller det också kärleken till Guds Ord, till den Heliga Skrift, till Bibeln? Jag tror det.  Den som verkligen älskar Guds Ord vill inte förlora det. Guds Ord självt vill inte förlora den som älskar Ordet. Ordet blir mer än språk och ord, ett medium som förmedlar värden, eviga värden, oförstörbara värden, skönhet och vishet.

I dag när vi firar Herrens mysterium, den barmhärtiga kärlekens mysterium, påminns vi på ett mycket tydligt sätt om att vi är beroende av Gud för att hitta rätt på vägen till Honom som vi tillber som vår Herre och Gud. Vi måste helt enkelt alltid vara öppna för Guds undervisning och hjälp till oss i vår mänskliga nöd. Profeten Amos varnar Guds folk för att "trampa på de fattiga” och dra nytta av dem för egen del. Han varnar för festandet av fel skäl och för missbruk av olika slag.

Om någon håller upp prideflaggan framför oss och frågar om vi inte vill gå med i paraden, säger oss vår instinkt att vi vill undvika konfrontationen. Det kan bli svårt om man vill provocera oss. Att fly bort uppfattas som nej till pride, att stå kvar uppfattas om ja till pride. Att säga något kan missförstås eller feltolkas.

Augustinus är viktig för att förstå krisen i Kyrkan i dag. Den heliga Monicas son är i dag upphöjd i Kyrkan till den högsta nivån, vördad, älskad och obligatorisk på alla prästseminarier, även om det inte är lika arbetskrävande överallt. Han är kyrkolärare, utnämnd 1298. Men vem var det som gav honom de första insikterna och inspirationen om inte hans mor, Monica? Han gick sin egen väg, den dåliga vägen, men hon var hela tiden med honom med en moders kärlek. Hon var för honom vad Guds Moder Maria alltid varit för Kyrkan, Kyrkans moder!

Den heliga Monica är ett helgon för alla föräldrar som oroar sig för sina barns tro. I alla familjer finns det glädjeämnen och sorger. Det gäller förstås också Kyrkan i stort, eftersom hon är helig men hennes barn kan vara både helgon och demoner. Vad exakt det berodde på att ett av den heliga Monicas fyra barn, Augustinus, helt avvek från familjens kristna tradition är inte av så stort intresse som vad det berodde på att han, som sedan blev både biskop och kyrkolärare, omvände sig och blev döpt av den helige Ambrosius i Milano, långt från hemstaden Taghaste i nuvarande Tunisien.

I dag får vi med tacksamhet och glädje fira Marias upptagning i himlen. Kyrkan säger i sin tro till Gud, ”Du skulle inte kunna låta hennes kropp och själ vidröras av döden” (Jfr Lumen Gentium 68). Nej, hon är ju ”kungadottern som står bland dina skatter, i Ofirguld står bruden på din högra sida”, lovsjunger David i Psaltaren i dag.

S:t Paulus ger oss en slags kortfattad definition av vad tron är i inledningen till brevet – för den troende som kämpar trons kamp i världen – eller i klostret – eller på sjukhuset bland de sjuka, eller i skolan bland motiverade och omotiverade elever, eller inom polisen bland brottsoffer och brottslingar – eller i butiken med minskande kundunderlag – överallt är hans definition en hjälp, Den är lätt att förstå och lätt att komma ihåg: tron är en visshet om det vi inte kan se. ”Visshet” betyder något vi vet, något vi kan veta och lära oss av. Ja visst, men frågan är ju alltid vad vi – och alla de troende – gör med utgångspunkt från tron, från vissheten om det vi inte kan se. Det är som vi förstår skillnad mellan visshet och vishet. Frågan är vad vi gör i kraft av tron.

Kära bröder och systrar, kära kristna ungdomar, När vi ber måste vi alltid be med tro. Gud hör alltid bön. Han älskar sitt folk och leder det mot det himmelska målet genom vår tro på Honom. Vandringen mot målet sätter vår tro på prov. Hur var det med vår fader i tron, Abraham? Han hade en sådan tro att han talade till Gud som en son till sin far med stor respekt men inte av fruktan utan med tillit. Abraham förstod att Sodoms synd var stor och att Gud kunde straffa hela Sodom med förintelse.

Kära bröder och systrar, Gud skänkte oss en särskild nåd förra året när de heliga Louis och Zélie Martins reliker besökte de nordiska katolikerna och även oss här i S:t Franciskus församling som tjänstgjorde på många sätt och öppnade sin kyrka för ett stort antal troende från när och fjärran. Relikerna talar ibland mer än ord, precis som bilder ibland talar mer än tusen ord. Kardinal Arborelius säger i sitt förord till boken ”Louis och Zélie Martin – hjärtat i Gud och fötterna på jorden” – att vi kan tala om en ”relikrenässans” i vår tid.