Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2023
Mal 3: 1-4; Ps 24; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40 (32)
Kära bröder och systrar, kära unga!
När Maria kommer till templet med ”ärans konung” i sina armar och med Josef vid sin sida möts den heliga familjen av en trogen gudsman, Simeon, som ber att få hålla Jesus i sin famn ett lite tag. Hur länge hade han hoppats på den här stunden i slutet av sitt liv? Kanske ett helt långt liv?
Strax fick dessa fyra i templet sällskap av en kvinna som säkert hela Jerusalem och prästerna kände väl till. Det var Hanna. Både Simeon och Hanna talade under den Helige Andes inflytande till Maria och Josef. De fick av dessa båda heliga människor höra ord de aldrig skulle glömma.
När de samtalat med prästen och Jesus blivit omskuren enligt Mose lag tackade de Gud och lämnade sina två duvor som gåva. Sedan återvände de hem den långa vägen till Nasaret i Galileen. Gud gav, tror vi, Simeon och Hanna ännu lite tid att leva och säkert var det en tid av högsta lycka för båda. De skulle aldrig upphöra att tacka Gud för vad det hade fått vara med om. Malakis ord hade uppfyllts inför deras gamla, trötta ögon och på utslitna fötter: ”Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot”.
I vår värld finns idag mycket oro, rädsla och sökande efter det enkla men goda livet med sina närmaste och sina grannar. Många frågar sig: ska det bli värre eller bättre? Kan vi hålla ihop i kärlek och ansvar och inte fly bort till falska nöjen och trösta oss med fel saker?
Den heliga familjen och Jesus själv har upplevt det svåra i livet. ”Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas”, säger den helige Paulus i brevet till Hebréerna.
Vi är kristna. Döpta, smorda, bekräftade av Anden. Vi har ljus i våra händer och blir välsignade. Vi får gå samma väg som den heliga familjen genom livet och nå fram till det himmelska Jerusalem som de, när Gud kallar oss. Nyligen har Gud kallat sitt älskade barn Joseph till sig, han som var kallad till präst och tjänade Herrens kyrka som präst, biskop, kardinal och påve efter S:t Petrus aposteln, han som blir korsfäst i Rom med huvudet nedåt. Visste ni att påven Benedikt XVI under hela sin tjänst som påve hade svåra sömnproblem? En gång föll han i basilikan på väg i processionen. Till slut kände han sig oförmögen att fortsätta att bära det kors alla påvar, ja alla kristna, måste bära, om de ska kunna kalla sig kristna.
Kära bröder och systrar, kära unga, och ni där hemma som inte kunde komma till festen Herrens frambärande i templet på grund av hinder av något slag, glöm inte att korsets väg är den sanna trösten när det finns oro, rädsla och sökande efter det vanliga enkla livet dag för dag. Jesus, som är ”ärans konung”, har inte eftersträvat ett högstatusliv med allting ordnat omkring sig. Han är själv Ljuset, det ljus vi behöver för vårt dagliga liv. Han lever evigt ”för att befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb. 2: 15).
Han är vårt enda ”offerlamm”, det enda vi kan offra till Gud. Idag får vi vara i sällskap med Maria och Josef som kom till templet för att bära fram sin förstfödde inför Herren och göra så som lagen föreskrev.
Kära kristna, det finns inte lyckligare människor än vi. Även om vi har sorg och får lida smärtor både kroppsligen och andligen, är vi de lyckligaste. Gud Fadern har i sin eviga godhet och kärlek sett till att vi får vara nära Honom redan nu i det jordiska men ännu mer i det som väntar oss, friheten och glädjen i Gud vår Frälsare.
diakon Göran Fäldt
