Predikningar Göran Fäldt

Den helige Fadern påven Franciskus har upprepat S:t Johannes Paulus II: s uppmaning till de kontemplativa karmeliterna, kvinnliga och manliga, att vara ljusfyrar i denna tids mörka natt för Kyrkan i världen. På olika sätt har Teresas döttrar och bröder kunnat bevara det ljus de två påvarna finner så avgörande, nämligen den outtröttliga tilliten till Guds kärleksfulla försyn och nåd. Jesus säger ju till alla sina efterföljare, ”Ni är världens ljus” (Matt 5:14).

Den helige Franciskus kan påverka oss på tre sätt: I: Han har valt att ställa sitt liv helt till förfogande för Kristus. II: Han levde bara på djupet av sig själv III: Han älskade Kyrkan som Kristus gjorde. Att säga så kan verka som ett försök att förenkla helgonet till tre begripliga aspekter eller synsätt. Men det är en illusion. Vart och ett av dess tre synsätt är utvecklingsbara och mycket större än vi först kan tro. Om vi väger ihop de här tre sidorna till en enda och får en bild av helgonet Franciskus så är meningen inte att teckna ett porträtt utan att lyssna och ställa oss frågan, hur blir vi påverkade?

Det finns åtminstone två sätt att betrakta ett helgon. Det första är nog för de flesta upplevelsen av en människas yttersta bestämmelse som en av Gud skapad varelse. Helgonet är en människa som vi alla – men som vi får tro har kommit hem till sin himmelske Fader och hos Honom får erfara ett tillstånd av fullkomlig lycka. Det lilla barnet, människan, får se sin Skapare. Det fyller oss med trons glädje.

Kära vänner, jag vill bara inledningsvis säga några ord om vad Kyrkan lär om äktenskapet, det som vi ska fira här i dag om en liten stund. Ser vi till vad Katolska kyrkans katekes (§1602) säger om äktenskapets sakrament märker vi att utgångspunkten är den Heliga Skrift. Man kan försöka sammanfatta Skriftens undervisning om äktenskapet genom att peka på skapelsen av mannen och kvinnan som Guds avbild och likhet, som är själva inledningen i Första Mosebok, och till synen av ”Lammets bröllop” som avslutning i Johannes Uppenbarelse. Mellan dessa två poler i Bibeln utspelas äktenskapet.

Kära medvandrare denna fastetid, Den stora skillnaden mellan de troende som går ofta i mässan och de som mer sällan kommer till kyrkans gemenskap är att de förra låter sig undervisas av Guds ord och att de senare litar mer på sig själva och sin egen trosuppfattning. Att vilja ta emot Guds undervisning kräver faktiskt både ödmjukhet och vilja att förändra sig själv till det bättre. Många har viljan till fortbildning och utveckling men inte så många vänder sig till Kyrkan för att med henne lyssna till Gud som talar till alla sina skapade varelser.

Vårt problem är ofta att tillfällena att göra det goda sveper förbi så snabbt att vi missar dem helt eller delvis. Vi kan överföra domen över den obarmhärtige tjänaren i Jesu liknelse idag till våra egna andliga beslut. Jesus talar om en kung som av goda skäl blir vred, mycket arg, på sin tjänare och säger att han måste betala av en skuld, intill sista öret! Vi kan tala om situationer på ett mer vardagligt och allmänmänskligt plan.

Kära bröder och systrar i fastetidens eftertanke och samvetsrannsakan, Fastetiden är en allvarlig tid för oss alla, var vi än befinner oss på livets väg, den väg som är vår till det eviga livet hos Gud. Förutsättningen är att vi aldrig ger upp den tron, tron på det eviga livet hos Gud. Psaltaren vill inpränta detta hos oss: ”Låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren vår Skapare”.

Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn! Gud inbjuder oss till stillhet, tyst bön och uppmärksam kärlek under hela fastetiden så att vi senare har mer kraft att leva det kristna livet i vardagen och vittna om Guds rike. Gud vill ge oss ”ett villigt sinne och hålla oss uppe”, som psalmen säger. Han stödjer oss så gärna, när vi söker Honom! Vi har därför rätt att dra oss lite tillbaka den här tiden för att vara närmare Gud.

Ute i världen är vi kristna ofta förföljda. Fysiskt, socialt, religiöst. Medialt, ideologiskt, rättsligt. Som i fallet kardinal George Pell i Australien som är fängslad för ett brott ingen tror han kan ha begått. Ingen av oss kan välja en viss form av förföljelse för trons skulle, inte heller undvika förföljelse. Var vi än är, är vi, i princip, förföljda – om vi är Kristi lärjungar. Inte heller kan vi önska att inte vara eller finnas till. Men vi kan önska – och för kallelsens skull måste vi önska – någon form av förkastelse eller utlämnande.

Kära vänner i Herren Jesus Kristus, När 33 dagar gått efter att kvinnan fött ett barn skulle hon enligt moselagen komma till templet med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en duva, eller en ung duva som syndoffer, till prästen som väntade vid ingången till uppenbarelsetältet.