Predikningar Göran Fäldt

Kära bröder och systrar, Här är vi nu samlade på vår egen Emmausväg och kan bekänna vår fasta tro på Herrens uppståndelse. Vi är tillsammans. Vi är Hans lärjungar. I Kristus är vi ett. Enade i tron. Men tror vi det verkligen? Han lever, Han är Uppstånden! Efter hans offerdöd har korset blivit ett blomstrande livets Träd. Dödens kors har förvandlats till det Nya Paradisets livsträd av vilket vi får äta frukterna. Det är vad Kyrkan alltid kan förkunna i världen.

Judarna som trodde på Jesus ändrade sig. Det är när Jesus ställer dem inför ett helt nytt och för dem annorlunda perspektiv som de backar bort från honom. När Johannes skriver att de ”trodde” på honom, menar han inte samma sak som när vi säger att vi ”tror” på honom. Judarna, i det här fallet, har förhoppningar fästa vid Jesus som en stark man som kan förändra situationen under den romerska ockupationen.

Kära medbröder och medsystrar, Både Mose och Jesus framstår i dagens läsningar som autentiska uttolkare av den inre sammanhållande kraften i Guds folks gemenskap. Mose lär ut ”stadgar och föreskrifter” som Gud befallt honom att framlägga för folket. Han kan dock inte peka framåt till Jesus på det sättet Jesus pekar tillbaka till Mose.

Kära familj, anhöriga och vänner, särskilt ni som gjort en lång resa för att vara närvarande idag, Vårt liv kan vara långt eller kort, händelserikt eller lugnt och stilla. Varje människas liv är dyrbart i Guds ögon. ”De trognas liv är dyrbart i Herrens ögon” har vi just hört responsoriepsalmen. Denna mycket aktiva kvinnas liv på jorden vet ni mer om än jag. Ni kände henne och hon kände er – ni var säkert viktiga för henne på olika sätt beroende på mötena med henne och den gemenskap ni haft.

Kära bröder och systrar, kära barn i familjer. Påven avslutar sin uppmaning till de gifta och församlingarna, till prästerna och biskoparna med några ord om det andliga livet i äktenskapet och familjen.  Det finns en grund i varje sakramentalt ingånget äktenskap som är oförstörbar. Guds nåd är så att säga själva hjärtat i äktenskapets sakrament och bevarar det i enhet. När Kyrkan undervisar och säger att det kristna äktenskapet är oupplösligt, menar vi att det står på en oförstörbar grund, Gud själv.

Kära bröder och systrar, Vi har nu kommit till det mest centrala och vackra, men samtidigt det mest krävande och ansvarsfulla kapitlet, det femte av de nio, i påven Franciskus’ apostoliska uppmaning Amoris Laetitia, Glädjen att älska, nämligen kärlekens och äktenskapets fruktbarhet. Vi har talat om Ljuset i Herren Ord och om kärleken i familjen som en ”ljusstake” i världen, vi har talat om kärlekens väsen som det beskrivs av Paulus i kärlekens lovsång i första Korinthierbrevet.

Vi firar idag Herrens frambärande i templet, Kyndelsmässosöndagen. Det är alldeles i början av den heliga familjens liv. Vi får i tro tänka tillbaka på det Gud uppenbarat för oss i den stora berättelsen om Guds människoblivande. Hur har jungfru Maria upplevt ängeln Gabriels bebådelse som utvald människa utan att i något avseende blivit vidrörd av synden? ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig” (Luk 1:28). Har hon upplevt det som en bekräftelse av tron på Messias’ ankomst till det utvalda folket, den tro hon fått genom profeterna som lästes i synagogorna?

Kära bröder och systrar, Vi har nu kommit till kapitel IV i Amoris Laetitia och temat kärleken i äktenskapet. Ser vi tillbaka till de tre första kapitlen finner vi att kärleken i äktenskapet vilar på den fasta grunden av Ljuset i det gudomliga Ordet och i förbundet mellan en man och en kvinna som har Guds uttryckliga stöd i den sakramentala nåden. Familjens existens vilar på äktenskapet men dess överlevnadsförmåga beror på flera olika mänskliga egenskaper och nådegåvor från Gud.

Kära anhöriga, Denna strålande men kyliga höstdag samlas vi för att ta avsked av en person som betytt mycket för många genom sin personlighet men som också varit ett exempel på viljan att följa Kristus i lidandet. Här måste vi böja våra huvuden inför henne. Bönen och det andliga livet har karaktäriserat hela hennes vuxna liv. Det var hennes stora styrka.

Kära bröder och systrar, Guds folk, liksom församlingarna, Kyrkan och mässans firande, har kommit till genom vårt lyssnande. Gud talar, människan lyssnar. Så har det varit från början. Människan spår, Gud rår, säger ett gammalt svenskt uttryck, som konsekvens av det första lyssnandet. Att lyssna till Gud innebär alltid något för framtiden. Vi tänker på Guds Moder Maria. Om hon inte lyssnat, hade hon inte sagt ’ja, ske med mig som du har sagt’.  Om hon inte sagt ’ja’ – hade vi då inte alla varit utestängda från Paradiset?