Predikan 14 december 2022, S. Johannes av Korset, präst och kyrkolärare

Predikan 14 december 2022, S. Johannes av Korset, präst och kyrkolärare

1 Kor 2: 1-10a; Ps 37; Luk 14: 25-33

Två ord i läsningarna i dag på Johannes’ av Korset minnesdag passar in i budskapet om korsets väg till heligheten: Paulus vill inte presentera sig för de troende i Korint annat än som en lärjunge till den korsfäste Jesus Kristus. Evangelisten Lukas å sin sida återger Jesu egna ord om det sanna lärjungaskapet: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge”.

Lyssnar vi först noga till Paulus, förstår vi att kallelsen som jude att vara apostel till hedningarna, alltså inte i första hand till judarna, skrämde honom. Grekernas samhälle, filosofi och religion var i stort sett något helt obekant för honom. Hur skulle han då kunna vittna om Sanningen i Kristus för dem? I den utmaningen säger han alltså, som vi hörde, ”Det enda jag ville veta av var Kristus den korsfäste” (2:2).

Det stöd han sökte kunde bara finnas hos den som kallat honom, Kristus. Lyssnar vi till Kristus själv i Lukas’ evangelium, förstår vi att lärjungaskapet måste vara helt inriktat på Honom själv. Det är två saker Han framhåller, att bära bördan av ett kors och att följa efter Honom. Två i grunden olika men lika viktiga saker.

De flesta troende gifter sig och bildar familj. Den stora majoriteten döpta i vår tid är gifta och ansvarar för en familj. Paulus gifte sig inte, Kristus inte heller. Prästerna och de gudsvigda i vår tid inte heller, Johannes av korset inte heller. De har alla svarat på en särskild kallelse till att andligen tjäna Guds familj på jorden, Kyrkan.

Här finns en gemenskap som inte är biologisk eller på annat sätt ärftlig. Den bygger på det Paulus säger till efesierna: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt” (4:6).

Korset, lärjungaskapet, kallelsen och vittnesbördet är först ord på samma sätt som ord i ett lexikon. Man noterar dem men förstår dem inte. Erfarenheten i livet fyller sedan orden med innehåll. Orden får mening och människan förstår dem.

På samma sätt sker något i det kristna livet med de troendes gemenskap som omformar oss till större likhet med Kristus. Var och en får sin väg att vandra, gift eller ogift, präst eller gudsvigd, man eller kvinna.

Det radikala valet av Kristus är både vägen till målet och målet i sig självt, föreningen med Gud Fadern vars barn vi blivit genom dopet. Jesus uttrycker det i sina ord till de stora skaror människor som kom ut för att följa efter honom: ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge” (14:26). Den som alltså genom sitt beslut och sitt val avstår från allt i livet, får allt tillbaka med råge, lovar Kristus. ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd” (Joh. 10:10), säger han och vi i glädje kan be, ”Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel” (Ps 65).

Johannes av korset betonade alltid detta i sina predikningar, brev och skrifter, inte minst i det verk  som på svenska fått titeln ”Själens dunkla natt”. Vad han lär ut som doktrin, och det är på det området den Katolska kyrkan förklarat honom vara kyrkolärare, är att själens mörker är en reningsprocess som Gud tillåter som en särskild nåd. Den som åter kommer ut i ljuset har vunnit hela Skapelsens skönhet och uppnått den sanna heligheten. Att välja bort allt är alltså inte en förlust, utan en vinst, som Johannes kallar en ”En evig källa” (Cecilia 30). Denne store mystiker i Kyrkan skriver i sin dikt om en evig källa: ”Vet att i skönhet har den ej sin like, att därur dricker jord och himmelrike, fast natten råder”.

Vi ska alltså inte vara rädda för den andliga natten som vi någon gång måste genomlida på vår vandring som Jesu lärjungar. Vi skall tacksamt och i ödmjukhet ta emot en sådan natt som leder till en evig morgonrodnad. Amen.

                                                                                                      diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.