Predikan 28 söndagen under året 2022

2 Kung 5: 14-17; Ps 98; 2 Tim 2: 8-13; Luk 17: 11-19

Kära systrar och bröder,

Vi hör idag hur aposteln Paulus undervisar sin älskade medbroder och medarbetare i evangeliets tjänst, Timotheos. Många människor har kommit på tro på Kristus genom dem och de har gått vidare från plats till plats och vunnit fler för Kristus. Det är också martyrernas tid i den unga Kyrkan.

Paulus talar därför om att härda ut, särskilt om man måste sitta i fängelse för Jesu skull. ”Härdar vi ut ska vi också härska med honom; får vi dö med honom måste vi också leva med honom”, säger han.  Det gäller alltså att inte ge upp, utan fortsätta i Herrens efterföljd och hålla ut i trohet.

Vilken väg måste alltså människan välja för att verkligen leva efter tron och vara Guds vittnen i världen? Idag har vi lyssnat till Guds ord både i Gamla och Nya testamentet. I båda läsningarna möter vi människor med allvarlig sjukdom, lepra, spetälskan. Hur ska vi bära våra sjukdomar, de kroppsliga och de andliga?

Naaman blev botad genom profeten Elisha, som var lärjunge till Elia. De tio som sökte Jesus på hans vandringar bland folket blev botade genom Jesus själv.

Naaman var spetälsk med öppet sår på ett bestämt ställe på kroppen. De tio utanför en by mellan Samarien och Galiléen var mycket sjuka också de. Hur det var med deras sår på kroppen får vi inte veta, bara att de ropar på hjälp och om barmhärtighet.

I båda fallen blir de sjuka botade genom att göra vad de blir tillsagda att göra. I det första fallet sker botandet genom vatten i floden Jordan på uppmaning av profeten Elisha, i det andra sker det på vägen till prästerna som Jesus skickar dem till.

Det var så det började för Naaman genom ett vittnesbörd av en Israels dotter. Hon visade vägen till profeten. Vi kristna är i samma situation som hon. Vi vet var Jesus finns och vi kan vittna om honom. Vi kan peka på Jesus som den barmhärtige och förlåtande.

Den tro vi kan förmedla är viktig för många, därför att det ger hopp.

De spetälska som sökte Jesus utanför den lilla byn blev rena från sina sår utan att Jesus rörde vid dem.  De gjorde bara det han sa till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna” (17:14). De hade hört talas om honom och hoppades på Honom precis som Naaman hoppades på profetens Elisha.

Det finns två moraliska undervisningar i den här söndagens heliga texter.

 Den första i Kungaboken är att den botade Naaman inte kunde tvinga profeten att ta emot en gåva. Man kan alltså inte betala för Guds gåvor, men man måste tacka Gud för Hans godhet och välvilja. Naaman var en stolt människa som också vill visa sin betydelse. Men Elisha tillät honom inte att ge tackgåvor. Det är den första läxan vi får lära oss.

Av det tio som Jesus botar, är det bara en som kommer tillbaka för att tacka. Nu avslöjas det att just den mannen, som kom tillbaka, var en samarier och alltså inte israelit. De andra sjuka som hörde till Guds folk, var säkert glada över sin återvunna hälsa men de var också otacksamma mot Gud. Det var samariern som var utanför förbundet som kunde tacka Gud, de andra inte.  

Den andra moraliska undervisningen i dagens läsningar talar om lydnaden och ödmjukheten. Jesus säger ju vid ett annat tillfälle: ”De som upphöjer sig själva skall bli förödmjukade och de som ödmjukar sig själva skall bli upphöjda”. (Luk 14:11) .

Naaman i Kungaboken var egentligen för stolt som person. Han botades, men saknade ödmjukhet. Det var inte lätt att vara generös mot honom. De nio spetälska som inte kom tillbaka tänkte mest på vad de kunde ”få ut” av sin religion och utnyttjade Jesus. De saknade också ödmjukheten men förstod värdet av lydnaden. De var goda israeliter men utan tacksamhetens gåva.   

Gud vill alltså lära oss många viktiga saker idag om vi vill ta till oss läsningarnas budskap. Tron och samvetet är de gåvor vi måste tacka Gud för. Utan dem försöker vi kanske köpa Guds kärlek och glömmer att tacka för gåvorna. Vi kan lära oss allt av Jesus. Vi måste lära oss troheten, tacksamheten och ödmjukheten av honom. S:t Paulus säger att Jesus kan förneka oss om vi förnekar honom, men att han alltid är trogen mot oss även om vi är trolösa mot honom. Förnekelsen är alltså allvarlig synd medan svagheten i tron inte är det.

Att förneka honom är ett medvetet och aktivt steg, och därför synd, men att ibland vara trolös är tecken på uppgivenhet och misströstan i mänsklig svaghet. När det händer är Jesus ändå alltid trogen mot oss. Det är beviset på den gudomliga kärleken som är Hans från skapelsens begynnelse. Det är det som är budskapet: Jesus som Faderns Son ger oss alltid hoppet.

                                                                                                                               diakon Göran Fäldt