Predikningar Göran Fäldt

Kära medvandrare denna fastetid, Den stora skillnaden mellan de troende som går ofta i mässan och de som mer sällan kommer till kyrkans gemenskap är att de förra låter sig undervisas av Guds ord och att de senare litar mer på sig själva och sin egen trosuppfattning. Att vilja ta emot Guds undervisning kräver faktiskt både ödmjukhet och vilja att förändra sig själv till det bättre. Många har viljan till fortbildning och utveckling men inte så många vänder sig till Kyrkan för att med henne lyssna till Gud som talar till alla sina skapade varelser.

Vårt problem är ofta att tillfällena att göra det goda sveper förbi så snabbt att vi missar dem helt eller delvis. Vi kan överföra domen över den obarmhärtige tjänaren i Jesu liknelse idag till våra egna andliga beslut. Jesus talar om en kung som av goda skäl blir vred, mycket arg, på sin tjänare och säger att han måste betala av en skuld, intill sista öret! Vi kan tala om situationer på ett mer vardagligt och allmänmänskligt plan.

Kära bröder och systrar i fastetidens eftertanke och samvetsrannsakan, Fastetiden är en allvarlig tid för oss alla, var vi än befinner oss på livets väg, den väg som är vår till det eviga livet hos Gud. Förutsättningen är att vi aldrig ger upp den tron, tron på det eviga livet hos Gud. Psaltaren vill inpränta detta hos oss: ”Låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren vår Skapare”.

Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn! Gud inbjuder oss till stillhet, tyst bön och uppmärksam kärlek under hela fastetiden så att vi senare har mer kraft att leva det kristna livet i vardagen och vittna om Guds rike. Gud vill ge oss ”ett villigt sinne och hålla oss uppe”, som psalmen säger. Han stödjer oss så gärna, när vi söker Honom! Vi har därför rätt att dra oss lite tillbaka den här tiden för att vara närmare Gud.

Ute i världen är vi kristna ofta förföljda. Fysiskt, socialt, religiöst. Medialt, ideologiskt, rättsligt. Som i fallet kardinal George Pell i Australien som är fängslad för ett brott ingen tror han kan ha begått. Ingen av oss kan välja en viss form av förföljelse för trons skulle, inte heller undvika förföljelse. Var vi än är, är vi, i princip, förföljda – om vi är Kristi lärjungar. Inte heller kan vi önska att inte vara eller finnas till. Men vi kan önska – och för kallelsens skull måste vi önska – någon form av förkastelse eller utlämnande.

Kära vänner i Herren Jesus Kristus, När 33 dagar gått efter att kvinnan fött ett barn skulle hon enligt moselagen komma till templet med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en duva, eller en ung duva som syndoffer, till prästen som väntade vid ingången till uppenbarelsetältet.

Kära kristna bröder och systrar, kära barn och unga, ”Ingen har någonsin sett Gud”, säger Johannes i sitt evangelium. Nej, men måste man se kärleken för att förstå att den finns? Naturligtvis inte, man vet ändå att kärleken finns och man förbereder sig för att möta den och när man har mött den vill man behålla den. I den första läsningen ur Bibeln i dag hör vi talas om visheten. Också om den kan vi fråga oss: har någon sett den? Finns den? Den svarar för sig själv: ”Av evighet från begynnelsen är jag skapad av Honom och jag skall aldrig någonsin förgås” (24:9).

Kära kristna familjer, Under hela kyrkoåret firar vi ett stort antal helgondagar och med dem grunden för vårt firande, Guds människoblivande i Jesus Kristus. Ingen högtid, ingen fest, inga minnesdagar kan firas på begripligt sätt utan att gå tillbaka till källan, Jesus Kristus. Det är tron på honom som är det enda som verkligen förenar oss i Kyrkan. Alla sakramenten pekar på Honom och för tillbaka till Honom. Allt utgår från Honom, tron, hoppet och kärleken kommer från Honom och återvänder till Honom för att förnyas och bekräftas.

Kära bröder och systrar, kära barn och ungdomar. Den helige Stefanos var, vad vi vet, den förste martyren i den unga kristna kyrkan i Jerusalem. Kyrkan har mycket tidigt i sin historia velat fira hans martyrium som en fest, alltså en högtid som först inbjuder till vördnad för helgonet men som också påminner varje kristen om att han eller hon är kallad att gå korsets väg efter Jesus själv. ”Den som inte tar sitt kors på sig och följer mig kan inte vara min lärjunge”, säger ju Jesus. Alla skall inte bära samma kors. Men ett kors måste alla bära, även barn och ungdomar, bär kors. Små kors, men kors!

Kära bröder och systrar, Johannes av Korset kan verkligen representera många människor i vår värld och vår historia som genom svåra livsomständigheter reser sig till en anmärkningsvärd höjd av mänsklig värdighet och andlig rikedom. En antifon på minnesdagen säger ”Han öppnade sin mun i bön och Herren fyllde honom med ande och kunskap om Gud”. En annan antifon tycks kunna sammanfatta hela hans liv: ”Herren gav honom rikedomar ur ett stort mörker och en stor skatt som var undangömd”.