Predikningar Göran Fäldt

Kära bröder och systrar, kära barn i familjer. Påven avslutar sin uppmaning till de gifta och församlingarna, till prästerna och biskoparna med några ord om det andliga livet i äktenskapet och familjen.  Det finns en grund i varje sakramentalt ingånget äktenskap som är oförstörbar. Guds nåd är så att säga själva hjärtat i äktenskapets sakrament och bevarar det i enhet. När Kyrkan undervisar och säger att det kristna äktenskapet är oupplösligt, menar vi att det står på en oförstörbar grund, Gud själv.

Kära bröder och systrar, Vi har nu kommit till det mest centrala och vackra, men samtidigt det mest krävande och ansvarsfulla kapitlet, det femte av de nio, i påven Franciskus’ apostoliska uppmaning Amoris Laetitia, Glädjen att älska, nämligen kärlekens och äktenskapets fruktbarhet. Vi har talat om Ljuset i Herren Ord och om kärleken i familjen som en ”ljusstake” i världen, vi har talat om kärlekens väsen som det beskrivs av Paulus i kärlekens lovsång i första Korinthierbrevet.

Vi firar idag Herrens frambärande i templet, Kyndelsmässosöndagen. Det är alldeles i början av den heliga familjens liv. Vi får i tro tänka tillbaka på det Gud uppenbarat för oss i den stora berättelsen om Guds människoblivande. Hur har jungfru Maria upplevt ängeln Gabriels bebådelse som utvald människa utan att i något avseende blivit vidrörd av synden? ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig” (Luk 1:28). Har hon upplevt det som en bekräftelse av tron på Messias’ ankomst till det utvalda folket, den tro hon fått genom profeterna som lästes i synagogorna?

Kära bröder och systrar, Vi har nu kommit till kapitel IV i Amoris Laetitia och temat kärleken i äktenskapet. Ser vi tillbaka till de tre första kapitlen finner vi att kärleken i äktenskapet vilar på den fasta grunden av Ljuset i det gudomliga Ordet och i förbundet mellan en man och en kvinna som har Guds uttryckliga stöd i den sakramentala nåden. Familjens existens vilar på äktenskapet men dess överlevnadsförmåga beror på flera olika mänskliga egenskaper och nådegåvor från Gud.

Kära anhöriga, Denna strålande men kyliga höstdag samlas vi för att ta avsked av en person som betytt mycket för många genom sin personlighet men som också varit ett exempel på viljan att följa Kristus i lidandet. Här måste vi böja våra huvuden inför henne. Bönen och det andliga livet har karaktäriserat hela hennes vuxna liv. Det var hennes stora styrka.

Kära bröder och systrar, Guds folk, liksom församlingarna, Kyrkan och mässans firande, har kommit till genom vårt lyssnande. Gud talar, människan lyssnar. Så har det varit från början. Människan spår, Gud rår, säger ett gammalt svenskt uttryck, som konsekvens av det första lyssnandet. Att lyssna till Gud innebär alltid något för framtiden. Vi tänker på Guds Moder Maria. Om hon inte lyssnat, hade hon inte sagt ’ja, ske med mig som du har sagt’.  Om hon inte sagt ’ja’ – hade vi då inte alla varit utestängda från Paradiset?

Vi har tröst genom Jesu Kristi uppståndelse. Kära bröder och systrar, vi har kommit hit idag för att ta farväl av en av oss som Gud kallat till sig. Vi har nu tröst i Herrens uppståndelse. Vi tackar för kärleken vi har till varandra för, Johannes säger ”Vi vet att vi gått över från döden till livet, ty vi älskar våra bröder. Alltså, kära bröder och systrar i Herren Jesus Kristus, vi har inte kommit hit för att uppresa monument över en död, inte förekomma Guds frälsande dom, utan för att tacka Gud för Hans nåd och barmhärtighet. Ja, vi sörjer, men vi har också tröst i vår sorg, tröst i Herren Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

Kära brudpar, kära bröder och systrar i Kristus Jesus! Det är en stor glädje för oss att vara här i kyrkan idag med er. Den efterlängtade dagen har kommit. Gäster från olika håll har i några fall varit på väg i flera timmar för att se er och uppleva dagen med er. Vi alla vill gratulera er två till att ha funnit varandra och bestämt er för ett liv tillsammans. Idag får vi lyssna till er när ni viger er tillvarandra i ett förbund som Gud välsignar och gör heligt.

Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn! Det känns som om vi alla har kommit hem efter en lång resa. I stället för att samlas i tält och vara kringvandrande i ett nytt land har vi nu ett fast hem, en borg till vårt försvar, men också rum för andra. Vi är tacksamma för allt Gud gett oss under den långa väntetiden och ser tillbaka på den tiden som en tid då Guds närvaro och löften var särskilt levande eftersom vi alltid lever i tron på Gud.

Det finns två väldigt högtidliga händelser att vara med om när ett nytt hus ska byggas. Det är när marken utses och välsignas och det är takfesten när de som byggt har rätt att bli avtackade. Vad som sker mellan tiden för grunden och tiden för takfesten är inte förutsägbart. Och skönt är det! Tänk om allt skulle vara förutbestämt!