Predikan 3 Påsksöndagen 2024

Apg 3: 13-15, 17-19; Ps 4: 2, 4  7, 9; 1 Joh 2: 1-5a; Luk 24: 35-48

Kära bröder och systrar,

När Jesus en gång fick frågan varför hans lärjungar inte fastade som Johannes’ lärjungar gjorde, svarade Jesus: ”De fastar inte så länge de har Brudgummen hos sig”, men sedan, ”när Brudgummen inte är kvar hos dem, då fastar de”.

Jesus sade också: ”Människan ska inte leva bara av bröd utan av varje ord som utgår från Guds mun”. Tiden efter påsken har för lärjungarna blivit en slags fastetid då de livnär sig på de ord Herren säger till dem. Det är när de tar emot det sanna ordet som underverken sker. Lärjungarna på väg till Emmaus har vandrat med den Uppståndne Jesus men inte känt igen honom. De var som Petrus och Johannes vid graven på påskdagens morgon. De kunde inte förstå uppståndelsen från de döda som Herren undervisat dem om, men när de såg att graven var tom, trodde de. När Jesus bröt brödet med lärjungarna på väg till Emmaus, då, men inte tidigare, kände de igen honom och trodde. Maria Magdalena gick till graven på påskdagsmorgonen för att förbereda Jesus döda kropp. Alltså kunde inte hon heller tro att döda kunde uppstå fysiskt till liv igen. När Jesus uttalar hennes namn, då händer det. Hon faller på knä inför honom i tro på det han sagt om livet och döden. ”Rabbouni!” Nu är det inte genom en personlig nåd från Gud som hon tror utan på grund av en verklig uppenbarelse. Det som sker är synligt, rösten som hörs är en verklig röst!

Också i Jerusalem uppenbarar sig Jesus för lärjungarna i ett stängt rum, livs levande. Blev de glada? Nej, de blev rädda. De tvivlade på sina sinnen och på sitt förnuft. Jesus vänder sig till dem: ”Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan” (Luk 24:38). Varje ord är nu Guds ord, ord som människan ska leva av, men fortfarande tvivlar de. De upplever inte samma gudomliga närvaro som lärjungarna ute på vägen, ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss och utlade skrifterna för oss?” (Luk 24:32).

Jesus talar till sina förstummade lärjungar. De lyssnar men tvivlar. Då händer det igen: ”Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna” (Luk 24:45).

Kära bröder och systrar! Som människor kan vi vara lätta att missleda. Jesus vet det. Därför vägleder han oss på ett sätt som leder till sanningen. Han uppenbarar sig själv i mänsklig gestalt som levande och som talande. Vi kan ju fråga oss: Varför bryr han sig om, om vi förstår eller inte, tror eller inte? Kunde han inte ha uppstått och stigit upp till Fadern, som vi säger i trosbekännelsen, ”som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlen och sitter på Faderns högra sida”? Kunde han nöja sig med att göra Faderns vilja, lida, dö och uppstå?

Det gör Herren inte. Han är med sina lärjungar i allt, han talar till dem, han ger dem bevis flera gånger på att han verkligen lever, att det är Han som levt med dem och förkunnat Guds rike med dem till allt folk de mötte. Han gav oss en andlig skatt att ta vara på och föra vidare: ”Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna” (44).

Kära bröder och systrar, Jesus har gjort oss till ett ljus i världen, i oss har han gett världen ett salt. Orden han gett oss kan inte bli tomma ord, ord som missleder, utan ord som leder till sanningen.

Ska vi vara förvånade om världen inte tror på oss? Vi själva har ju tvivlat. Apostlarna och Maria Magdalena tvivlade. S:t Paulus förstod ingenting och förföljde Kyrkan. Men vad har hänt sedan dess? Vad har vi förstått? Tron på Jesus och Hans uppståndelse sprider sig i händelser som liknar dem evangelierna förmedlar. Bara genom den likheten kan det ske.

Kära medkristna, låt oss alltid glädja oss över tron som övervinner allt. Låt oss bära ut det ljus i världen som räddar värden, Sanningens ljus, Jesus Kristus, Faderns älskade Son. Amen

diakon Göran Fäldt