Predikan 2 november 2022, Alla Själars Dag
2 Mack 12: 43-46; Ps 103: 8-10, 13-18; 2 Kor 4: 14-5: 1; Joh 11: 32-45
Kära bröder och systrar,
Det är en sak att stå sörjande vid en välsignad grav på kyrkogården och be för en avliden mor, far, hustru, man, bror eller syster, barn eller nära vän, en annan sak att stå vid ett slagfält med stupade soldater, eller i en folksamling som gripits av panik och trampat ihjäl varandra.
Vår tid har stor känslighet för döden som olycka, vi är medkännande och vill trösta, var än döden har drabbat människor, även dem vi inte har en relation till. Det är som i evangeliet om Lasaros, som var bror till Maria och Marta. Marias rop till Jesus är hjärtskärande: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött”. Jesus själv ”föll i gråt”, skriver Johannes. Sedan uppväcker han Lasaros och kallar honom ut ur graven: ”Lasaros, kom ut.”
Det är det perspektiv vi möter vid alla våra sorgegudstjänster. Döden fyller oss ”med sorg och smärta”, säger celebranten, men tillägger ”som kristna är det vår tro att döden inte är slutet, utan övergången till ett nytt liv, ett evigt liv. Denna tro ger oss tröst och hopp”.
Om vi alltså först reagerar på döden som en olycka, blir den efter ett tag något annat, en övergång, en resa för den odödliga själen genom reningselden, purgatoriet, till ingången till himlen. Det är inte längre tanken på livets slut i väntan på uppståndelsen på den Yttersta dagen som upptar oss utan tron på det eviga livet. Vår tid har inte alls samma känslighet för det tillstånd som vi förstår är själens tillstånd efter den kroppsliga döden. Vi har inte ord eller bilder för vad vi tror, utan en så stor förskräckelse över döden att vi inte vill stanna kvar i tankarna utan hellre fly bort från dem. Ändå skulle det inte behöva vara så om vi lever med Jesus Kristus i vardagslivet och tar Honom som vår bild av det som sker efter döden.
I kardinal John Henry Newmans dikt Gerontius’ dröm är det skyddsängeln som leder den avlidnes själ fram till himlens port. Där säger han till själen i drömmen: ”Farväl, men inte för alltid, käre broder! Var modig och ha tålamod på din bädd av sorger: din prövnings natt här är snart över. Och jag kommer till dig och väcker dig på en ny morgon!”
Dessa ord, som nästan är nutida i jämförelse med Nya testamentet och Bibeln i sin helhet, beskriver det Paulus säger till församlingen i Korint: ”Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner, har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand” (5:1).
Ja, kära bröder och systrar, när vi dessa dagar i november i slutet av kyrkoåret går till våra kyrkogårdar och tänder ljus och ber, då är inte vårt rop hjärtskärande som den sörjande Lasaros’ syster Marias rop utan en visshet att få vara hemma hos Gud och bli tröstade för alltid.
Det är den resan i Guds barmhärtiga händer fram till himlens port som blir verklighet för oss i våra tankar. Jesus visste, och vet, att det är det vi längtar efter att få höra: ”Jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro att du har sänt mig” (Joh 11:42). Amen.
diakon Göran Fäldt