Predikan 3 söndagen i fastan 2023 i Norrköping

2 Mos 17:3-7 Ps 95; Rom 5: 1-2, 5-8; Joh 4: 5-42

Kära bröder och systrar,

Jag gläder mig åt att få följa med pater Andrej till en församling där en av mina diakonbröder är i tjänst sedan många år. Kyrkan har vigt sammanlagt kanske 30 gifta män till ständiga diakoner. Vi har alla civila yrken eller har haft sådana tjänster. Diakon Martin och jag är också jämgamla. Han här i S:ta Birgittas katolska församling och jag i S:t Franciskus.  

Idag ber vi naturligtvis med er alla för fader Samjimon att han snart får vara tillbaka hos er som er kyrkoherde och präst. Fr Andrej frågade om jag kunde följa med honom från S:t Franciskus i Jönköping och predika. Han tyckte att det skulle vara bra om jag predikade om familjen. Det gör jag ju gärna. Men jag kan ju inte veta om jag gör det på rätt sätt. Tiderna är så förändrade och man stöter lätt på problem med andras åsikter när man, som jag, alltid framhåller att äktenskap är förbehållet en man och en kvinna och när man säger att det sexuella samlivet bara kan höra hemma i äktenskapet.

Eller när man säger, som jag gör, att gifta par i kris kan separera en tid men inte gifta om sig. De måste söka försoning och återuppta livet tillsammans om de hamnat i kris.

Man kan som katolik bli hatad för att inte gå med i Pride och för att inte stödja välsignelse av par av samma kön. Men det är inget ont att vägra och stå upp för vad Kyrkan lär. Det är ett vittnesbörd. Och ett kristet vittnesbörd är alltid knutet till korsets verklighet.

 Dagens evangelium tredje söndagen i fastan handlar mycket om det vatten som är en källa som ger ett flöde som ger evigt liv” (Joh 4:13-14). Man kan säga att dessa ord av Johannes samtidigt är en definition av vad Kyrkan menar med äktenskapets sakrament. Äktenskapets sakrament förmedlar Guds nåd och de sakramentalt gifta är kallade att samverka med denna Guds nåd, det vill säga upptäcka att kärleken i äktenskapet ytterst kommer från Gud själv, inte enbart från makarna. Det är Kristus som är den sanne brudgummen och Kyrkan den sanna bruden. Deras äktenskap är den verkliga grunden för det mänskliga äktenskapet.

I samtalet med den samariska kvinnan vid Sykars brunn säger Jesus ”Gå och hämta din man”. Kvinnan svarar: ”Jag har ingen man”. Jesus fortsätter: ”Du har rätt, fem män har du haft och den du nu har är inte din man” (4:16-18)

Den här delen av samtalet mellan Jesus och kvinnan vi brunnen är lika viktigt som samtalet om det levande vattnet som leder till livet.

Om kvinnan hört till Israel och stått under Mose lag hade vår Herre kanske talat till henne på annat sätt. Hon kunde inte känna lagen om äktenskapet. Detsamma kan ju sägas om dem i vår tid och i vårt samhälle som inte hör till Kyrkan. De är inte döpta och de gifter sig och gifter om sig. De kan göra det. Men vad de också måste göra är att omvända sig och tro på Jesus som Frälsaren. När de blir döpta kommer äktenskapets sakrament att gälla för dem också. Då kan de inte längre skilja sig och gifta om sig. Kristus har undervisat och sagt om dem som gifter sig: ”Vad Gud fogat samman får människan alltså inte skilja åt”. Är vi inte alla överens om att äktenskapet och familjen är något vi katoliker gärna kämpar för? Måste vi inte tala mer om det nu i tider då alla samlevnadsformer anses lika värda? Måste vi inte tacka Gud för äktenskap och familj och för mannens och kvinnans förbund som samhällets grund?

Vad jag tycker är så underbart med Kyrkans lära om äktenskapet är att det är ett universellt budskap. Det är värt att kämpa lite extra för. Samhället behöver också en fast grund att tro på och bevara. Många människor idag upplever sig som marginaliserade och ensamma. Det beror på att de som barn inte känt sig viktiga som personer och inte känt sig älskade. Av dessa problem samhället nu får känna av kan vi lära oss vad det betyder att omsätta Guds kärlek i praktiken. Tänk så mycket varje litet tecken på äkta osjälvisk kärlek betyder. Det förändrar en människas liv. Ett exempel: en invandrarflicka i en förortsskola fick bara dåliga betyg. Man trodde att hon var lite dum. Så fick hon en ny lärare. Och plötsligt fick hon höga betyg. Många år senare skrev hon ett brev till sin fröken: Fröken, det var din blick på mig som förändrade allt. Du såg mig och visade mig din kärlek. Fröken, nu undervisar jag själv invandrarbarn i en skola med många problem. Men, fröken, det går underbart bra därför att jag ger mina elever den blick du gav mig när jag var olycklig och ett så kallat ”hopplöst fall”. Amen.

                                                                                                             diakon Göran Fäldt