Pater Ingmar Svanteson

”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Jesu ord måste ha varit chockerande, inte minst när de först utta­la­des. Familjen var samhällets grundsten, be­kräftad av Mose lag. Redan i Bergspredikan hör vi samma chockerande anspråk: ”Ni har hört att det blev sagt, men jag säger er”.

Det benediktinska ”och-et”. Egentligen skulle en präst som inte är benediktin ha predikat denna dag, men han fick förhinder. Vi gladde oss igår över vår biskops predikan om Benedictus´ vishet. Vi som själva är benediktiner blir ju lite ställda när vi får frågan om vad som är ”typiskt benediktinskt”. Jag tar min tillflykt till ett enda litet ord – ordet ”och”. Få ord är viktigare i den helige Benedictus regel som ju inte handlar om något särskilt utan om allt.

Den stora berättelsen om människans väg ut ur mörkret för att få se Guds ansikte rymmer många miniberättelser. Josef och Israel får se varandras ansikte. Sonen sin faders och fadern sin älska­de sons ansikte. Josef grät länge vid hans hals och Israel blir trös­tad. Det är en miniberättelse i den stora berättelsen om hur Sonen återför­enas med Fadern efter fullbordat verk.

”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.” Det är först ett budskap till apostlarna, men det gäller alla. Både den som undervisar och den som lyssnar. Den som undervisar och vägleder får inte ”lära, förordna eller be­falla något som avvi­ker från Herrens bud”. Abboten/prästen/föräl­dern under­visar i kraft av sitt ämbete, men också genom sitt ex­em­pel. Både ge­nom sin lära och sitt liv.

Josef prövar sina bröder. Inte för att plåga eller straffa dem. Han vet att prövningen behövs och han kommer senare att villkorslöst förlåta dem. Han gråter när han ser deras vånda. 1917 års översättning säger att bröderna var hemsökta av ång­est. Bibel 2000 talar om förtvivlan och olycka.

”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Jakob hade bedragit och lurat. Han hade lurat till sig sin bror Esaus välsignelse genom att bedra sin blinde far Isak. Han kallade sig med sin brors namn, som svar på faderns fråga vem han var. Den nattliga brott­ning­en vid Jabboks vadställe är kulmen på en lång omvändelse. Den okände mannen, hans eget sam­vete, Guds repre­sentant i hans och vårt innersta, frågar efter hans namn.

”Herren är verkligen på denna plats.” Jakob förstod det först när han vaknat ur drömmen. Herren var där hela tiden, men Jakob ”visste det inte”. Synagogföreståndaren faller ner för Jesus och ber honom att läg­ga sin hand på hans sjuka dotter. Kvin­­nan med blödningarna rör vid tofsen på Jesu mantel. De hade båda låtit sig påverkas av vad de sett och hört om Je­sus. Det hade väckt tro och tron får dem att söka hans hjälp. De får konkret erfara Guds närvaro i Jesus.

Vägen till glädje – och några hinder som kan röjas undan. Människan kan vara allt från en förhärdad syndare till ett helgon med glädje i hjärtat. Da­gens läsningar uppvisar hela spännvidden. Profeten Hesekiel skic­kas till Israels barn som har trotsi­ga hjärtan och hårda pannor. Jesus blir själv en stö­testen för sina tidigare grannar i Nasaret. Glädjen hör vi om hos Paulus i andra läsningen. Han glä­der sig till och med över sina svårigheter.

Vad är det som får Tomas att tro? Vad får honom att bekänna Jesus som Herre och Gud? Han ville tro, personligen, med hela sin varelse, inklusive hans för­stånd. Men inte ens vilja och förstånd räcker ända fram. Tron är en gåva. Något som kommer männi­skan till mötes. Teologin kallar det nåd.

Abraham köper ett stycke mark av Hets barn för att kunna begra­va sin hustru Sara. Det är det första stycke mark han förvärvar av det land som Gud har lovat honom och hans efterkommande. Men hans efterkommande skulle under lång tid få vara på vand­ring och bo i tält innan landet blev deras. Också det nya för­bun­dets folk känner igen sig. Kyrkan är på ”pi­l­grimsfärd på jorden” och bor i tält. Det utlovade landet pekar mot det himmelska landet.