Pater Ingmar Svanteson

Abraham hade fått lämna allt det förflutna när han bröt upp från familj, släkt och land. Nu krävs att han också lämnar framtiden, det han hoppats på ge­nom sin son Isak. Han berövas allt, men blir därmed ett vittne om tron. Tron på det bara Gud kan göra. Enligt Hebreerbrevet sade han sig att Gud ha­de makt att uppväc­ka döda. Endast Gud kan uppväcka döda. Liksom endast Gud kan förlåta synder. Människans enda tillgång till denna kraft är tron, som än­då efterfrågar viljan.

Abrahams behandling av Hagar, tjänstekvinnan, är hjärtskäran­de. Abraham måste, mot sin vilja, följa Saras råd, som är styrt av avund­sju­ka. Han skickar bort Hagar och hennes son Ismael. Men Gud har sin plan och sörjer för Hagar och hennes son. Planen, att arvet helt skall tillfalla Isak, löftets son, skall i det läng­re per­spektivet bli till välsignelse också för Ismaels ättlingar.

Har det någonsin tagits större risk i historien än när Gud byggde sin kyrka och använde sig av mänskliga redskap? Men hennes sanna redskap hänvisar alltid till Herren. Petrus lyder ängelns befallning när han räddas ur fängelset. Själv tror han först att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att Herren har räddat ho­nom – förutom att församlingen ivrigt har bett för honom. ”Herrens ängel slog sitt läger omkring honom.” Paulus har utstått och arbetat mer än de flesta. Ändå säger han att det är i svag­heten som nåden blir som tydli­gast.

Den helige Irenaeus (d. 202) var lärjunge till Polykar­pos, som var lärjunge till aposteln Johannes. Irenaeus bekämpade gnosticismen och försvarade där­med ska­pel­sen som god. Med samma intensitet försva­rade han samban­det mellan de två förbunden. Abrahams Gud är också vår Gud. Sambandet med det gamla Förbundet fortsätter i kyrkans trohet mot den apos­to­liska tra­ditionen och suc­cessionen.

Trons hemlighetsfulla kraft och tillträde till livet. Inte så sällan hör vi att människor lämnar kyrkan. Också i länder med förmodat stabil ka­tolsk tradition. Många säger sig vara besvikna på kyrkan, inte minst genom de fasansfulla övergreppen. Sådant spelar säkert in, men ytterst ställer det frå­gan om tron. Kan den som tror på Jesus lämna hans kyrka? Dagens evange­lium handlar om trons hemlighetsfulla men avgörande roll.

”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Ändå gör Herren det, genom sitt ord. Hans eviga ord hindras inte av ge­o­grafiska avstånd. Det går in under officerens tak. Hans tro är stark och hans tjänare botas. Herren gick in under trädets skugga vid Abrahams tält. Han över­vann både Abrahams och Saras tvivel och gav dem löftet om en son. Han gick in under människans skugga när han blev människa i Ma­rias skö­te.

Traditionen säger att S. David var en benediktinmunk i England, som kom till Munk­torp i Västmanland på 1000-talet. Historikerna är tvek­sam­ma eftersom de historiska källorna är sena, men ibland vet trons folk bättre. Han blev Västmanlands skyddspatron. David vittnade i ord och liv om den Herre som i evan­geliet botar en spetälsk man. Det sker som svar på dennes bön: ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren.”

De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den he­lige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i kloster ser man honom ofta till­sammans med Ma­ria vid korset. Om man jämför profeten med prästen ser man tydligare. Präs­ten får sin kallelse bekräftad och för­medlad av kyrkan. Pro­fe­ten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han är född.

Abram klagar över sin barnlöshet, men får löftet om en arvinge ur hans eget liv. Denne arvinge skall mångfaldigas till en enormt an­tal: ”räkna stjär­norna… så skall din säd bli”. Ur den ende skall bli de många. Vi skymtar konturerna av Kristus och hans Kyr­ka. Abram trodde på Herren, och denna tro räknas honom till rättfär­dig­het. Aposteln Paulus skall långt senare tala om trons sköld. Redan Abram fick höra det:  ”Frukta inte, Abram, jag är din sköld.” Tron på Herren ger oss en sköld mot tvivel och klenmod.

Abraham, eller Abram som han först hette, var generös och lät sin bror­son Lot välja var han ville bo, när landet blev för trångt för deras växan­de boskapshjor­dar. Denne valde den rika Jordanslätten. Abrams frikostighet blev snabbt belönad, om än i hoppet. Han fick lyfta upp sina ögon och se i alla väderstreck och dessutom över tidens gränser. Hans säd skulle bli som stoftet på jorden. I honom skulle alla släkten på jorden bli välsignade.