Kortpredikan 7 juli 2021

1 Mos 41: 55-57; 42: 5-7a, 17-24a; Ps 33: 2-3, 10-11, 18-19; Matt 10:1-7

Josef prövar sina bröder. Inte för att plåga eller straffa dem. Han vet att prövningen behövs och han kommer senare att villkorslöst förlåta dem. Han gråter när han ser deras vånda.            

1917 års översättning säger att bröderna var hemsökta av ång­est. Bibel 2000 talar om förtvivlan och olycka.

Ruben, den äldste av bröderna, hjälper sina bröder att se klarare. Den som läst hela historien vet att det var brödernas avundsjuka och vrede mot Josef som drev dem att sälja honom. De blev dö­­va för hans bön om förbarmande.

Innan prövningen är fullbordad är sinnet fyllt av ”osorterade” och ofta de­struktiva skuld­­känslor. Först när männi­skan ser sin per­son­­liga och verkliga skuld kan något konstruktivt hända.  

När denna insikt leder till ånger och vilja till bättring är marken be­redd för förlåtelse och försoning, befrielse och upprättelse.

Jesus gav sina apostlar och sin kyrka ”makt över orena andar”, makt att ”driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och kräm­por”.

I ljuset av Guds ord får de troende lära sig att skilja mellan andar­na, att skilja mellan känslor av skuld och verklig skuld. För­lam­an­de känslor mister sitt grepp.

Äkta ånger är människans starkaste makt över sitt liv. Den öpp­nar tillflödet för tron och ett nytt liv. I den fullkomliga ångern är ”himmelri­ket” nära.

Det nya livet fördjupas och befästs, sammanfattas och fullbordas i den heliga eukaristin.

”Himmelriket är nära.”

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson