Predikan 11 juli 2021, 11 juli – Benedictus av Nursia, abbot, Europas skyddspatron, högtid

Ords 2: 1-9; Kol 3: 12-17; Luk 22: 24-27

Det benediktinska ”och-et”

Egentligen skulle en präst som inte är benediktin ha predikat denna dag, men han fick förhinder. Vi gladde oss igår över vår biskops predikan om Benedictus´ vishet. Vi som själva är benediktiner blir ju lite ställda när vi får frågan om vad som är ”typiskt benediktinskt”. Jag tar min tillflykt till ett enda litet ord – ordet ”och”. Få ord är viktigare i den helige Benedictus regel som ju inte handlar om något särskilt utan om allt.

    I klostret skall det finnas ”allt som är nödvändigt”, så att inte munkarna behöver ”ströva om­kring utanför klostret, vilket ingalunda är nyttigt för deras själar”. Där finns både materiella verktyg och heliga altarkärl. Och de första skall hanteras med samma respekt och ömhet som de senare. I klostret finns både verkstäder och kyrka. Regeln handlar både om vanliga kläder och om de dygder vi enligt dagens andra läsning skall iklä oss. Regeln anger hur munkarna skall sova, äta och om hur de skall be och skynda mot det himmelska fäderneslandet. Den hand­lar både om jord och himmel, om vardag och söndag, om tid och evighet, om arbete och vila.

    Men ”och-et” betyder inte att det ena bara finns ”bredvid” det andra. Delarna skyddar, påver­kar, stöder och befrämjar var­andra. Bönen skall göra brodern till en bättre arbetare och arbetet göra honom till en bätt­re bedjare. ”Och-et” förenar det ena med det andra för att skapa en försonad och förnyad enhet. Detta klosters arkitekt, benediktinen Johannes van der Laan, arbetade in denna upptäckt i sin arkitektur. Se till exempel på sidoskeppen i denna kyrka! De är både avskilda och ändå infogade i kyrkorummet. Helheten blir något mera än summan av delarna.

    I klostret bor både unga och gamla och den ena generationen får hjälp och blir välsignad av den andra. De unga ska ära de äldre och de äldre älska de yngre. Men inte som en strikt regel utan undantag. Den till synes konservative Benedictus vet att ”Herren ofta uppenbarar för en yngre vad som är bäst”. Ändå berövas inte de äldre sin auktoritet. ”Och-et” rymmer en hemlighet, en förenan­de och nyskapande kraft. Den klarsynte ser i vårt lilla ord skymten av den helige Ande.

    I klostret lever både friska och sjuka, både starka och svaga. Benedictus tar en an­­märkningsvärd hänsyn till de svaga, men påminner också de sjuka om att inte be­drö­va sina bröder med överdrivna krav. De svaga får inte frestas att fly och de starka ska alltid ha något att ströva efter.

   Ett annat ”och” gäller människan själv, som består av kropp och själ, utsida och insida. Spontant tänker man att insidan skall påverka och styra utsidan. Men Bene­dic­tus vet att påverkan också kan ske i andra riktningen, från kroppen till själen. I psalm­­sången skall själen göras samstämd med rösten, som ju är något yttre. Samma insikt märker vi när munken uppmanas att lägga allt annat åt sidan när klockan ringer för gudstjänst tiderna eller att skynda sig att fullgöra det han blir ålagd, men alltid ”med värdighet”, alltså utan jäkt. Av det blev ett talesätt: Skyn­da långsamt, festina lente! Bröderna påminns om behovet av kroppsdisciplin varje vardag i eftermiddagsbönen, då det är lätt att tyngas ner av leda: ”Ära då Gud med er kropp!”

    Samma ”och” hör vi när Benedictus påminner abboten om hans uppdrag: ”att leda själar och tjäna mångas temperament”. Leda och tjäna. De två behöver varandra. Att leda utan att känna till och tjäna den andres förutsättningar blir auktoritär maktutövning. Medan den som tror sig tjäna genom att anpassa sig också till lärjungens las­ter blir en vind­flöjel. Tillväxten stannar upp. Benedictus vet att det ena behöver och befrämjar det andra för att något nytt skall växa fram.     

    Ur broderns perspektiv handlar det ofta om frihet och lydnad, vilka ofta upplevs som fiender eller varandras konkurrenter. Människan söker frihet, men låter sig luras av en frihet som bedrar och förslavar. Lydnad beskrivs i regeln som en väg till frihet. De som går i kloster vill ha en abbot. Inte för att slippa eget ansvar, utan för att han har upptäckt egenviljans bedräglighet och fått smak på en större frihet. Den frie upptäcker lydnadens glädje. Frihet och lydnad befrämjar och berikar varandra.

    Samma hemlighet i vårt lilla ord finns mellan ensamhet och gemenskap. Dessa blir lätt konkurrenter. Den ene flyr från gemenskapen in i ett bedrägligt ”privatliv”. Den andre flyr ensamhetens tomhet till ett ytlig pratande. Medan den som ger sig åt gemenskapen växer som en lem i kroppen och finner en ny glädje i avskildhe­ten.

    Vårt lilla ”och” märker vi också mellan det mera ”aktiva” och det mera ”passiva” i dygderna, inte minst i modet. Ena gången kan det kräva en beslutsam och modig handling, vilken lätt blir prisad. Men andra gången behövs något så oansenligt som tålamod och uthållighet, vilket ofta sker i det tysta. Benedictus har särskilt grundligt undervisat om tålamodet. Sannolikt har han fått vägledning av Cassianus, som jämför tålamodet med människans vänsterhand. Denna är för de flesta mindre tränad än den högra. Det fullkomliga, säger Cassianus, är att kunna använda båda händerna ”högerhänt”, det är med full kraft. Vi ser det hos Benedictus när han säger att bröder­na både skall aktivt överbjuda varandra i ömsesidig respekt och lydnad, men också bära de andras svagheter med största tålamod.

    Som vi märker handlar vårt lilla ord om hela livet, både det egna och det gemensamma. Mycket häng­er på att vi upptäcker och lever detta ”och” mellan livets olika delar.

    Den helige Be­­­nedictus har lärt sig detta ”och” av den Herre som är både Gud och människa, och som har förenat, försonat och nyskapat allt. Det är för att upptäcka hans närvaro som vi tror på och följer honom. Några har förstått att de måste gå i kloster för att få kontinuerlig hjälp att inte glömma denna upptäckt.

    Vår munkfaders regel är ingen teologisk traktat, ändå handlar allt om Gud. Den helige Benedictus manar oss att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. Samma ord används när han säger att ”Ingenting får gå före gudstjänsten”. I sin tur föregriper det slutmålet och universums eviga lovsång inför den heliga Treenigheten. Också i den lovsången känner vi igen vårt lilla ord.

    Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evig­het.

    Amen.

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson