Predikan 14 söndagen under året 2021

Hes 2: 2-5; Ps 123; 2 Kor 12 :7-10; Mark 6: 1-6

Vägen till glädje – och några hinder som kan röjas undan

Människan kan vara allt från en förhärdad syndare till ett helgon med glädje i hjärtat. Da­gens läsningar uppvisar hela spännvidden. Profeten Hesekiel skic­kas till Israels barn som har trotsi­ga hjärtan och hårda pannor. Jesus blir själv en stö­testen för sina tidigare grannar i Nasaret. Glädjen hör vi om hos Paulus i andra läsningen. Han glä­der sig till och med över sina svårigheter. – Kan­ske suckar vi när vi hör om sådant, men låt oss i stället be om att få den glädjen upplivad, ty den finns i den döptes hjärta un­der la­ger av synd och annat skräp. Och lära oss att upptäcka några av hindren.

    Det första hindret möter profeten Hesekiel hos det folk Gud har sänt honom till. Tiden är strax före Jerusalems fall på 500-talet f.Kr. Hans budskap stöter på hårda pannor och trot­siga hjär­tan, ett motsträvigt folk. Det profeten varnat för händer. Staden och templet rivs ner och fol­ket förs bort i främmande land. De bibliska författarna tvekar inte om or­saken. Fol­ket ville inte lyssna. Deras ohörsamhet berövar dem både stolthet och glädje. De förs bort i främmande land.

    Situationen då har många likheter med Västerlandet idag. Den mora­lis­ka kris som alla plågas av har sin grund i en troskris. Ett uppror mot Gud och hans heliga ordningar. Andra makter tar över och de makterna är inte nådiga. Efter ett tag visar det sig att avgudarna är grymma, omän­s­kli­ga och obarm­här­tiga. De lämnar inte sten på sten. Herren, däremot, som för den trotsige kan upplevas som sträng och hotfull, är i grunden barm­härtig. Han vill, ibland med stränga bud, föra sina barn in i den hållbara och eviga gläd­jen. Han har genom sin äls­kade Sons död och uppståndelse upprättat den fallna världen. I kollektbönen bad vi: ”låt vår befrielse från syndens makt glädja oss nu och för evigt”.

    Ett första steg på vägen till glädje är att våga se om jag själv har påverkats och smittats av trotset mot Guds ord och hans heliga kyrkas bud och ordningar. Så länge jag inte ser det hos mig själv kan fienden agera ostört och göra mig blind. Hur lyssnar jag till Guds ord och till kyrkans undervisning? Har jag anpassat mig till denna världens sätt att se och be­döma? Den värld som tror sig veta bättre än Gud. Det betyder inte att Herren vill ha en sla­visk lydnad. Aposteln säger: ”låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”. Her­­ren vill förvandla våra tankar så att vi själva kan se och bedöma.

    Också Jesus möter motstånd när han förkunnar i sin hemstad Nasa­ret. Först blir män­ni­skorna häpna och frågar: ”Var har han detta ifrån?” I Kafarnaum, som Markus tidi­gare be­rät­tat om, hade man överväldigats av hans undervisning och underverk. Ryktet ha­de spritt sig i hela Galileen. Men i Nasaret där Jesus vuxit upp blir han en stöte­sten. De kän­ner hans familj och de som kallas Jesu bröder och systrar. (I bibeln kan också ku­si­ner och andra släktingar kallas bröder och systrar. Sannolikt var det Josefs barn i ett tidi­ga­re gifte. Kyrkan vet att Jesus var Marias enda barn.)

    Här är det Jesu sanna mänsklig­het som blir en stötesten. De kan inte tän­ka sig att Je­sus är något mera än den pojke de sett växa upp ibland dem. Jesus själv för­vånas över att ”de inte ville tro”. Idag kan det handla om att men inte längre tror på den Heliga skrift som något mera än mänskliga texter. Eller om brödet och vinet i den heliga euka­ristin. Våra sinnen ser och smakar bara bröd och vin. Det är tron som övertygar oss om att gåvorna förvandlats till Kristi kropp och blod. Men otron har sipprat in i kyrkan.[1] Hur skall kyrkan kunna fullgöra sitt uppdrag om hon inte själv tror på sin tro?

    Bär jag själv på ett motstånd av detta slag? Lånar jag mitt öra till teologer och röster som förmins­kar Jesu hemlighet och gör honom till bara en profet, om än den störste? Yt­terst handlar det inte om idéer, utan om kyrkans allraheligaste tro, förmedlad till oss av martyrer och helgon som har vittnat om att denna tro är det enda som håller att leva på och dö för. Och som är vägen till den glädje som Paulus vittnade om.

    Paulus var ivrig och orädd. Han hade arbe­tat ”mer än de flesta”. Ingenting tycktes hind­ra honom. Men nu har han fått en inre fiende som håller på att knäcka honom. Han kallar det en ”tagg som sticker honom”, en ”ängel från Satan som misshandlar honom”, kanske en sjukdom, ett handikapp, en tanke eller en besvärlig motståndare som inte lämnade ho­nom i fred.

    Tre gånger har den väldige aposteln bett Herren att ”taggen” skall lämna honom i fred. Det är lätt att förstå. Också en liten sten i skon, kan göra det nästan omöjligt att röra sig. Spontant tänker människan: om jag bara befrias från mitt han­dikapp, ofta en besvärlig med­människa, så kan mitt liv bli me­ra fruktbärande. Paulus ser själv en tänkbar förklaring till att Gud har tillåtit denna ”tagg” – ”så att jag inte blir hög­färdig”. Andligt hög­mod kan sa­botera också de ädlaste och största insatser.

    Paulus blev inte bönhörd. I stället fick han detta svar från Herren: ”Min nåd är allt du be­höver”. Det märkliga är att när han bejakar detta, då händer något med honom, något be­friande och för­lösande. Själv säger han: ”I svagheten blir kraften störst”. En svaghet, ett handikapp, som först upp­fattas som ett hinder, blir ett hjälpmedel och en välsignelse. Pau­lus vill t.o.m. skryta med sin svaghet. Och det sitter inte i hans obändiga vilja. Han har fått det som en gåva. Nu ”gläds han åt förolämp­ningar, svårigheter, förföljelser och nöd”. Till slut säger han: ”När jag är svag, då är jag stark”. Herren tycks tillåta svaghet för att ge oss del av en annan styrka än den vi har tänkt och förväntat oss. Den gåvan förenade Paulus ännu mera med Kristus. I ett annat brev säger han: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er”. Han lider det ”för Kristi kropp, som är kyrkan”. Han dras in i Kristi lidande, som på nå­got sätt blir hans. Och den närheten ger honom glädje. Svagheten förlorar sin deprimeran­de kraft och blir i stället ett tillflöde för ännu större glädje.

    Hinder på vägen till denna glädje kan vara svåra att upp­täcka. Någon ser inte det egna motståndet. Andra skyller på sina svagheter för att slippa använda de krafter och den vilja hon har. En vägvisare (Isak Syriern) beskriver det så: ”De funderar ständigt, inte sällan ö­ver sina sjukdo­mar, de vill för­utse allt farligt som kan hända dem – de blir sittande.”

    Falsk ödmjukhet måste genomskådas. Till exempel den spelade ödmjukhe­ten, den som förnekar det han har och kan, men som i hemlighet ändå drömmer om egen storhet.

    Synder som inte biktas och botas försvagar kraften.

    Bed om delaktighet i Jesu ödmjukhet. Eller var åtminstone lite nyfiken på vad den inne­håller.

    Har Du bett om befrielse från dina törntaggar och handikapp och bönen tycks förbli o­besvarad – förtrösta på Gud. ”Var stilla för Herren och förbida honom.” Lös ett problem i taget och börja med bön. Herren över­ger inte sina barn, men hans vägar är större än nå­got vi har tänkt. Gläd dig över att ditt namn är skrivet i himlen. Överlåt dig åt hans goda vilja och plan varje dag. Det svar som aposteln fick gäller alla: ”Min nåd är allt du behö­ver. När jag är svag, då är jag stark.” Säg: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig”.

    Amen.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson

[1] Enligt en färsk undersökning i USA (2019) är det endast en tredjedel av katoliker som tror att denna förvandling sker. Nästan hälften tror, förvånande nog, att katolska kyrkan lär att brödet och vinet är symboler.