Pater Ingmar Svanteson

Profetens budskap är högaktuellt. “Fatta mod, var inte rädda!” Både sekulära och troende plågas av rädsla och modlöshet, vilket förlamar och kan göra tillvaron liknar ett fängelse. Redan 500 år före Kristi födelse förkunnade profeten, och han gjorde det med intensitet och skönhet. ”Fatta mod, var inte rädda! Gud kommer själv för att rädda er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken.” Är det ansvarigt att ge sådana löften, inte minst i dagar då vi har hört en rad löften som knappast har täckning.

Det väldiga kapitel 6 i Johannesevangeliet - om Jesus som livets bröd - slutar inte med en­­tu­siasm och allmänt instämmande. Johannes berättar hur många av hans lär­jung­ar tar an­stöt. ”Vem står ut med att höra på honom?” Det som börjar med det enorma brödundret, då folket vill göra ho­nom till konung, slutar med att många drar sig tillbaka, också bland hans lärjungar. Jesus anger själv orsaken: ”Det är några av er som inte tror”.

Den västerländska människan har resurser som aldrig tidigare i historien. Sam­tidigt tycks hon bli allt blindare och veta allt mindre om vad livet går ut på. Hon har större valmöjlighe­ter än nå­gonsin, men låter sig lätt luras och be­dras. Hon konsumerar och skjuter undan insikten om att hon snart skall dö. Som Esau säljer hon sin vär­dig­het för en tallrik soppa. Egentligen är det inget nytt.

Berättelsen om de fem kornbröden och de två fiskarna är inte vilken berättelse som helst. Den berättar inte bara om ett mirakel. Den uppriktige lyssnaren anar något mera. Berättelsen har också fastnat i vårt gemensamma minne. Vad vore vår kultur utan berättelsen om de fem kornbröden och de två fiskarna? Jesus styr händelsen suveränt. Han har en plan med det som sker. Mycket folk har följt efter honom till andra sidan sjön, upp på berget. Vi får veta att det är strax före judarnas påskhögtid. Jesus lyfter blicken och ser den stora folkskaran.

“Som får utan herde.” Orden har nästan blivit ett talesätt. Det är inte svårt att känna igen sig i evangelistens beskrivning. Människorna söker frihet och oberoende, men hamnar i vilsenhet och oro. De saknar goda och pålitliga vägledare och blir därmed lätt byte för falska ledare, som vi horde i första läsningen. Dessa varnar inte för faror, de leder inte till goda beten, utan ser till sitt eget bästa.

Många tecken i tiden vittnar om splittring och s.k. fragmentarisering. Det märks i ett alltmera hätskt samtalsklimat, där den ene inte längre ens förstår vad den andre säger och ibland inte ens vill göra det. Den babyloniska språkförbistringen förstärks av den s.k. postmoderna tanken att det inte finns någon objektiv sanning, bara subjektiva åsikter. Men vad är det då som förenar oss människor? Skall djungelns lag och den starkes rätt göra slut på allting i det materiella kretsloppet?

Aposteln talar om kraft och styrka. Vem vill inte ha det? Många satsar tid och möda för att öka sina krafter. Det kan gälla hälsa till kropp och själ, utseende, pengar och inflytande. Många fruktar den tid när krafterna avtar, fruktar att bli beroende av andra. Men om den fysiska kraften målas upp som det ideala livet är det lätt att förakta de svaga, både sig själv och andra.

Det kan se alldeles hopplöst ut. När Israels folk hade förts bort i fångenskap till Babylon hade de sannolikt förlorat allt hopp. I sjuttio år fick de leva i främmande land. Sången tystnade, harporna var upphängda i träden. Men profeten Hesekiel ser med andra ögon, och han ser längre. Han berättar om Guds planer för sitt folk. Han talar om en liten kvist på ett högt cederträd.

Det är lätt att tappa modet när vi ser oss omkring, både i den stora och i den lilla världen. Och den som tappar modet börjar lätt att klaga och knota. En som skulle haft skäl att knota var aposteln Paulus, som utstått mer än de flesta. Han nämner ”trångmål och nöd, prygel, fångenskap, vaka och svält”. Trots det säger han i dagens andra läsning: ”Därför ger jag inte upp”.

Även om jag har blicken riktad mot henne som idag skall gå till sin första kommunion, så innefattas alla i detta tilltal ’älskade Guds barn’. Den heliga eukaristin bekräftar det i handling. En första kommunion påminner oss andra om det. Varje mässa skall vara som om det vore den första. I denna predikan upprepar jag vad vi som förberedelse talat om under de senaste lektionerna.