Pater Ingmar Svanteson

Vår biskop Anders talade igår för prästerna i det södra dekanatet (Skåne-Blekinge) över ämnet helighet. Osökt kom vi i samtalet in på de övergrepp som väckt sådan medial uppmärksamhet. Biskopen hade iakttagit att vad offren för dessa övergrepp främst frågade efter var upprättelse. Inte ekonomisk kompensation, utan upprättelse. Evangeliet berättar om hur människor som varit nedtyngda av sjukdom, skuld, falsk lära eller orättvisor blir upprättade av Jesus.

I midsommartid blir svensken lätt naturlyrisk, ibland med religiösa övertoner. Men naturen rym­mer inte bara skir grönska och späda blommor. Djungelns lag känner ingen barmhärtighet. Samma natur som väcker tacksam förundran kan också vara förödande och väcka skräck och fasa. Natu­ren rymmer krafter som ingen mänsklig teknik kan bemästra. Det är inte svårt att förstå våra för­fäder, som förknippade åskan med gudomliga krafter.

En grupp ungdomar har valt att göra några dagars reträtt här i klostret. Reträtten är präglad av tystnad, bortom oljud och larm, yttre och inre brus Vi övar oss i tystnad, för att höra. Höra en enda röst, rösten av Gud som söker oss, både vara och en och tillsammans. Han vill upprätta gemenskap med oss, sina söner och döttrar. Han vill upprätta ett förbund med oss. Det är den röda tråden i hela bibeln, både i Gamla och Nya Förbundets skrifter.

Lyder ett kloster missionsbefallningen? Ett benediktinkloster missionerar ju inte i vanlig mening. Kloster betyder avskilt område, där människor inträder för att söka Gud. I stället för att gå ut i värl­den, binder sig bröder/systrar vid en bestämd plats och gemenskap. Det finns förvisso undantag, lysande exempel på munkar som sänts ut i missionens tjänst. Både Ansgar och Sigfrid i våra trak­ter, Bonifatius i Tyskland och de första missionärer som sändes till England – alla var benediktiner.

Frågar vi fågeln vad luften är, kan den inte svara. Inte heller kan fisken redogöra för vad vattnet är. Men en fågel utan luft under vingarna kan inte flyga och en fisk utan vatten kan inte ens leva. För många troende är det på liknande sätt med den Helige Ande. De känner honom dåligt, trots att de hela tiden lever av honom. Det är Anden som ger dem både livet och tron. Det är Anden som drivit dem till denna mässa.

Människans villkor kan beskrivas på tusen olika sätt. Ett av de bättre är att jämföra dem med en väntan. Människan är en varelse som väntar. Det kan handla om vardagliga ting, men också om människans djupare behov. Hon är sällan nöjd. Det behöver inte vara något dåligt, typ avundsjuka eller missnöje. I grunden längtar hon efter lycka. Många är desillusionerade och besvikna. Finns det hållbara skäl att vänta på något gott?

Den hälsningen fick jag i morse: Välsignad himmelsfärd! Avsikten var sannolikt att önska ett välsignat firande av Kristi himmelsfärd. Men det är just innebörden i denna dag. Genom Kristi himmelsfärd tillönskas vi själva en välsignad himmelsfärd, i ordets alla betydelser. Hälsningen har goda skäl. Den sekulära människan har blivit inlåst i ett trångt universum. Trots alla möjligheter som står henne till buds har hon blivit inlåst i en trång värld.

Denna söndag tar vi ännu ett steg in i påskens verklighet. Den uppståndne Herren gör oss inte bara till får i sin hjord, inte bara till grenar i vinstocken. Idag kallar han oss för vänner. Vänskap är en av livets största gåvor. Den är ömsesidig. I vänskapen kan man dela allt. Vänner kan stödja, förmana och uppmuntra varandra. Filosofer och författare har, både före och utanför kristen tro, reflekterat över vänskapens gåva och väsen.

Det är inte svårt att föreställa sig scenen när Jesus botar den lame i Kafarnaum. Otaliga söndags­skollärare och kateketer har berättat hur andlöst spännande det var när den lame sänktes ner genom taket framför fötterna på Jesus. Och det är inte bara en scen för små barn, det är en scen för alla Guds barn. Huset i Kafarnaum blir en slags kyrka. Som när vi i denna kyrka firar den heliga eukaristin. Låt oss först se på rollbesättningen.

Redan i ordet advent ligger ett budskap. Advent betyder ankomst, Herrens ankomst. Adventstiden påminner om något som gäller alltid, att vår Herre Jesus Kristus är den som kommer. Om tiden säger vi att ”den går”, och det gäller allt i tiden, epoker och århundra­den, ideologier, trender, stjärnor och makthavare, fr.a. människan själv, vars tid är kort, men om sin Herre säger kyrkan att han ständigt är den som kommer.