Pater Ingmar Svanteson

Kyrkorummets helighet och människans. Vi firar denna kyrkas födelsedag, hennes invigning för 24 år sedan. Många erfar nå­got särskilt redan när de träder in i det vigda kyrkorummet, men hur kan en byggnad av sten, cement och trä rymma något heligt? Redan Salomo frågar hur Gud kan bo i ett tempel byggt av människo­hand. Jesus talar ju om gudstjänst i ”ande och san­ning”. Protestanterna ifrågasatte den katolska traditionen att inviga kyrkor och menade att kyrkorummet bara var ett yttre rum för gudstjänsten, som skydd mot väder och vind.

"Herren, vår Gud, vill vi tjäna, och hans röst vill vi höra." Så avslutas Josuas bok om hur folket tar det utlovade landet i be­sittning. Josua ställer folket inför valet, vilken Gud de vill tjäna, avgudarna eller den Gud som har utvalt dem. Folket vet att Gud har befriat dem ur slaveriet i Egypten och fört dem hela vä­gen, förjagat deras fiender och gett dem deras land. Ändå har de släppt in avgudar i sitt liv och ofta längtat tillbaka till Egyten.

Josuas bok slutar med att han samlar alla Israels stammar och ger en storslagen översikt av Guds handlande med sitt utvalda folk. Från Abrahams kallelse fram till det land som de nu får ta i besittning. Allt detta har en djupare mening. Josua är en förebild för Jesus, som förkunnar himmelriket och leder sitt folk in i detta nya ”lan­d”. Det riket liknas i bibelns sista bok vid ett bröllop där folket förenas med Gud som bruden med sin brudgum, skapelsens fullbordan och alltings yttersta mål.

För nu ganska länge sedan talade jag med någon som frågade efter skälen för tron på Marias upp­tagning till himlen. Mitt svar kom spon­tant: ”Var skulle hon an­nars vara?” Först i efterhand har jag förstått att mitt svar hade stöd både i kyrkans bön och i hennes teologi. Den salige John Henry Newman ser ett svar i ett av Marias ärenamn i den s.k. Lauretanska litanian. Där kallas hon Ro­­sa mysti­ca, den hem­lighetsfulla rosen.

Vi hör om Mose och om Josua, om brodern som gjort orätt och om dagens helgon Maximilian Kolbe. Mose får se det utlovade landet, men kroppsligen inte komma in i det. Det står att Gud ”begravde honom”. Ingen vet var hans grav är. Behövdes någon grav? Var Mose mindre än Henok och Elia som togs upp till direkt? Mose hade ju redan ”umgåtts med Herren ansikte mot ansikte”. Inte heller efter jungfru Maria har någon grav återfunnits.

Mose ger Josua uppdraget att föra folket över Jordan, besegra de folk som bodde där och ta det utlovade landet i besittning. Den tidiga kyrkan läste och förstod detta som en bild för en and­lig kamp. ”Folken” som skall besegras är tillvarons andliga fiender. Inte ens Mose fick föra folket till målet. Josua är en profetia om Jesus, som för sitt folk in i Guds rike, där de onda makterna är besegrade.

Alla folk är Herrens. Ändå utvalde han ett av jordens alla folk. ”Han utvalde er bland alla folk,” säger Mose till Israels folk. Han förkunnade ”för Israel sina stadgar och bud. Så har han inte gjort för något främ­mande folk”.Denna utkorelse låter i mänskliga öron diskriminerande och an­stötlig, men har sin källa i Guds kärlek till alla folk, särskilt de minsta och mest utsatta. Det är första steget i en plan.

Det livsviktiga hoppet och dess grund. Utan hopp kan människan inte leva. Den som förlorat hoppet har redan börjat dö. Med fasansfull tydlighet ser vi det hos de ungdo­mar som berövar sig livet. De saknar hopp för det liv de skulle ha framför sig. Men kristen tro gäller inte bara det jordiska livet, vår stund på jorden. Det kristna hoppet sträcker sig längre. Också många vux­na, även bland de troende, ser åldrande som om man hade livet ”bakom sig”. Den kristna tron bekänner att det bästa ligger framför oss. ”Jag dör inte, jag går in i livet”, sade Lilla Theresa.

Varför är Laurentius så vördad och älskad? Bara i Rom finns 34 kyrkor med hans namn. Kärleken till honom nåd­de ända hit till Sverige. Domkyrkorna i Lund och Uppsala bär båda hans namn. När han beordrades att utelämna "kyrkans skatter" skall han ha hän­visat kejsaren till de fattiga och sa­gt: "Dessa är Kyrkans verkliga skatt". Kärleken till Laurentius är ett exempel på de troendes känsla, på sensus fidelium, som enligt Kyr­kans lära inte tar miste. De troen­de har känt igen och be­kräftat det vittnes­börd Lau­rentius ger. Inte bara hans hjäl­temod, utan först och främst hans glädje.

Judinnan Edith Stein fördes ut i öknen för att Gud ville vin­na hennes hjärta. Hon blev syster Teresia Benedicta av Kor­set. Hennes namn anger hennes väg. Hon läste Teresa av Avila och kapitulerade för san­ning­en. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktin­klost­ret Beu­ron, därav "Be­nedic­ta", men blev karmelit med tillnamnet "av Kor­set".