Pater Ingmar Svanteson

Två änkor hör vi om i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, ändå visar de vägen. Änkan i Sarefat levde då det rådde svår hungersnöd i lsrael. Det hade inte regnat på flera år. Bäckarna var uttorkade och ingenting växte på åkrarna. Hon går nu för att samla lite ved för att baka ett sista bröd åt sig och sin pojke. Hon har bara en handfull mjöl kvar i krukan. Med bister realism säger hon: ”När vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.”

Ofta slutar samtalen mellan Jesus och de skriftlärda i konfrontation, men det samtal vi har hört idag slutar i ömsesidig bekräftelse. Mannen säger till Jesus: ”Du har rätt, Mästare!” Jesus säger till honom: ”Du har inte långt till Guds rike.” Mannen har frågat vilket som är det viktigaste budet av alla. Jesus svarar med att citera kärleksbudet ur Mose lag. Den skriftlärde, som representerar det gamla förbundet, bekräftar och bekräftas av det nya Förbundet, representerat av Jesus.

En stor skara besöker oss på Alla Helgons dag. Några känner vi igen, men långt ifrån alla. Ändå är alla våra syskon. De är klädda i skinande vita kläder och deras ansikten lyser av glädje. Deras glans gör dem inte främmande för oss. De har kämpat men också fallit som vi, men har tvättat sina kläder i Lammets blod. De utmanar, men gör oss inte modfällda. De är inte idoler som beundras på avstånd. De delar med sig av sin hemlighet. De besöker oss för att ge oss mod och glädje.

En händelse kan säga mer än en hel katekes. Vi har hört om en sådan händelse, hur den blinde Bartimaios botas från sin blindhet. Han ropar ivrigt där han sitter vid vägen och hör att Jesus är på väg förbi. När han får höra att Jesus stannat och kallar på honom kastar han av sig manteln och springer fram till Jesus. När Jesus frågar vad han skall göra för honom svarar han: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen”. Han är ivrig och modig, men Jesus säger efter att ha botat honom: ”Gå, din tro har hjälpt dig”.

Låt oss tar vår tillflykt till ett ord från den gångna veckans vardagsmässor ur Efesierbre­vet. ”Allt är samman­fattat i honom, allt i himlen och på jorden.” Det är motpolen till det som sliter sönder det mänskliga livet, politiskt, socialt, både det egna livet och det gemensam­ma. Inte heller kyrkan skonas. Man anar en ond makt bakom. Bibeln ger ondskan ett namn, djävulen (grek. diábolos), vilket betyder den som åtskiljer och kastar isär det som Gud har förenat. Därför tar vi vår tillflykt till honom, vår Herre Jesus Kristus, som Gud har sänt för att sam­man­fat­ta allt, försona, förena och förnya allt.

Mötet mellan den rike mannen och Jesus är fyllt av viktiga ord, men ett inslag i mötet handlar inte om ord, utan om en blick. Evangelisten berättar att ”Jesus såg på honom med kärlek”. Vi vet vad ett leende betyder. Vi talar om kärlek vid första ögonkastet. Ett barn som inte möter en kärleksfull blick har en rejäl uppförsbacke framför sig. Vi vet att blickar kan dräpa. Men ”Jesus såg på honom med kärlek.”

Vad skulle den heliga Birgitta säga om hon återvände till Sverige idag? Åttabarnsmamman på Ulvåsa gård i Östergötland, som blev profet och klostergrundare, som förkunnade för både kungar och påvar och inte bara blev Sveriges utan hela Europas skyddspatron. Vad skulle hon säga om hon återvände till Sverige idag? Vi vet det naturligtvis inte, men vi har fått höra läsningar som också hon lyssnade till. Läsningarna belyser hennes liv och budskap, som vi lärt känna det genom hennes uppenbarelser.

I dessa dagar får vi besök av tre lite olika slags gäster, av änglar, av Thérèse av Jesusbarnet och hennes föräldrar, och av olycksdrabbade medsyskon på Haiti. Änglabesök – vi firade ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael igår. Det står fortfarande Den helige Mikaels dag i svenska almanackan. På tisdag skall vi fira Skyddsänglarna. Det är änglatid. Helgonbesök - under de kommande veckorna får Sverige och hela Norden besök av den heliga Thérèse av Jesusbarnet och hennes helgonförklarade föräldrar.

Det pågår en kamp i hela världen, också i kyrkan och i människan själv. En kamp mellan gott och ont, mellan Kristus och den sataniska makt som ockuperat världen sedan syndafallet. Det är en kamp om människan, vem hon skall följa och tillhöra. Ytterst en kamp om var människan vill tillbringa evigheten. Den kampen utkämpade Jesus genom att lida, dö och uppstå.

”Vad hjälper tro utan gärningar?” hörde vi ur Jakobs brev. Svaret är självklart. Tro utan gärningar är död. Ännu värre är det när gärningarna inte bara saknas utan strider mot tron, inte minst prästerliga övergrepp. Både trons vänner och trons fiender vet det. Från trons fiender hörs skadeglada kommentarer. Trons och kyrkans vänner sörjer, tiger och gör bot. Det kan också gälla vardagligt dubbelspel av kristna i vår egen närhet. Brist på ärlighet och redbarhet i vardagen. Spelar då orden, gesterna och bönerna någon roll? Några blir bara trötta. Andra frestas att lämna alltsammans. Anständighet och redbarhet menar de sig klara av själva.