Pater Ingmar Svanteson

Detta evangelium hör sannolikt till de mest kända verserna i Nya Testamentet. Den Uppståndne ger sin generalorder till sina apostlar och sin kyrka. Orden har tyngd. Fyra gånger används ordet ”alla/allt”. Den som talar har ”all makt”; hans ärende gäller ”alla folk”; hans lärjungar skall hålla ”alla” hans bud; han skall vara med dem ”alla dagar till tidens slut”. Orden bekräftar det namn som huvudpersonen fick i evangeliets början, Immanuel.

Pingst är hänryckningens tid, men det började med ett väldigt dån och en brinnande eld. Anden förvandlade den ängsliga lärjungaskaran till en missionerande och världsomfattande kyrka. Även om elden tycks vara på väg att slockna i vår del av världen, så brinner den i andra delar av världen. Hela kyrkans historia vittnar om hur hon ständigt blivit ung på nytt och förmått resa sig ur klentro och vanmakt.

Apostlarna var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Påsken behöver Pingsten. Apostlarna är samlade runt Maria, i bön och väntan. Det motsvarar de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, då Kyrkan ber om och väntar på Anden.

Kristi himmelsfärds dag lyser av glädje och fullbordan. Liturgin strålar av himmelsk skönhet. Kristi himmelsfärd är början till människans upphöjelse. Slutmålet för allting skymtar fram. Kristi himmelsfärd ger hopp om befrielse från den tomhet som hela skapelsen suckar under. Människan är skapad för något större än intighet och död. Aposteln säger: ”Kristus steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”.

Att höra dagens läsningar är som att stiga ut i en strålande vårdag. Solen ger liv åt kroppen och hela skapelsen. Den som hör evangeliet får stiga ut i en ny skapelse, belyst av ljuset från Kristi uppståndelse.

Världen gläder sig över de kristnas synder och de troende sänker sina huvuden i skam. Men det gäller inte bara de skandalösa synderna. Det kan bli den egna plågsamma och personliga frågan: Varför bär mitt liv så lite frukt? Vi hörde i första läsningen om en man som anlade en vingård.

Människan är inte till freds med detta livet. Inte ens när solen skiner. Inte ens när hälsan står bi och det är fred på jorden. Hon är skapad för något större. Det vi kan se och erfara med våra kroppsliga sinnen är för lite för människan. Människan måste ha hjärtat i himlen för att kunna gå stadigt på jorden. Till skillnad från våra fyrbenta vänner, som är nöjda att gå med nosen mot marken. Och vad värre är, utan hoppet dras hon ner i dödsriket.

I en samtalsgrupp härom veckan talade vi om Kristi Himmelsfärd. Himmelsfärden är avslutningen och fullbordan av hela Kristi gärning, den som Fadern hade sänt honom att utföra på jorden. Han samlar det själv i en enda mening i sitt avskedstal: ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen och går till Fadern”. Han steg ner till oss, utförde sitt verk och återvände till Fadern. Så ställdes frågan i samtalsgruppen: Vad är skillnaden? Den som återvänder till Fadern, är det samma person som steg ner till världen?

I dag inleds en s.k. biskopssynod i Rom. Biskopar från jordens alla hörn samlas för att under tre veckor samråda om familjens kris och uppgift. Det kan inte vara någon tillfällighet att denna söndags läsningar handlar om äktenskapet. Det är lätt att tappa modet när vi hör Jesu ord. Vi har blivit så vana vid trasiga och upp­lösta äktenskap att Jesu ord lätt ger dåligt samvete eller får många att känna sig utanför. Däremot förstår vi lätt Mose lag, som tillåter skilsmässa.

”Vem är han?” frågar folket, ”till och med vinden och sjön lyder honom”. I går var det mid­sommardag och i mässan hörde vi Jesus säga: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” Båda dessa bibelord citeras av vår påve Franciskus i den encyklika som publice­rades några dagar före midsommar, där han manar till ”ekologisk omvändelse”.