Pater Ingmar Svanteson

Denna söndag tar vi ännu ett steg in i påskens verklighet. Den uppståndne Herren gör oss inte bara till får i sin hjord, inte bara till grenar i vinstocken. Idag kallar han oss för vänner. Vänskap är en av livets största gåvor. Den är ömsesidig. I vänskapen kan man dela allt. Vänner kan stödja, förmana och uppmuntra varandra. Filosofer och författare har, både före och utanför kristen tro, reflekterat över vänskapens gåva och väsen.

Det är inte svårt att föreställa sig scenen när Jesus botar den lame i Kafarnaum. Otaliga söndags­skollärare och kateketer har berättat hur andlöst spännande det var när den lame sänktes ner genom taket framför fötterna på Jesus. Och det är inte bara en scen för små barn, det är en scen för alla Guds barn. Huset i Kafarnaum blir en slags kyrka. Som när vi i denna kyrka firar den heliga eukaristin. Låt oss först se på rollbesättningen.

Redan i ordet advent ligger ett budskap. Advent betyder ankomst, Herrens ankomst. Adventstiden påminner om något som gäller alltid, att vår Herre Jesus Kristus är den som kommer. Om tiden säger vi att ”den går”, och det gäller allt i tiden, epoker och århundra­den, ideologier, trender, stjärnor och makthavare, fr.a. människan själv, vars tid är kort, men om sin Herre säger kyrkan att han ständigt är den som kommer.

Hur såg aposteln Paulus ut? Konstnärer har på otaliga sätt försökt ge en bild av den brinnande aposteln. Ofta är han avbildad med ett svärd, symbolen för Guds ord, som han förkun­na­de och försvarade, ständigt i färd med att sprida det ljus han blän­dades av på Damaskusvägen. Ibland kan den­ne kämpe framstå som skrämmande. I da­gens avsnitt ur Filipperbre­vet mö­ter vi en annan sida av samme Paulus: själasörja­ren.

Brödundret i den öde trakten upphör inte att fascinera. Det väcker både eftertanke, inspiration och förundran. För många har det lett till konkreta insatser för hungrande och nödställda. Bibelläsare och spekulativa teologer, poeter och konstnärer, har för­sökt att fånga dess betydelse och innebörd, men ingen är i stånd att uttömmande förklara det. Det rymmer både hisnande storhet och lärorika detaljer.

När ledarna sviker blir det oro i leden. Görs ingenting åt det, resulterar det i trött re­sig­nation och s.k. ”politikerförakt”. När den sunda auktoriteten är avsatt tar and­ra makter över. Några lockas av självutnämnda ledare och kommer ur askan i elden. Varje mänsklig gemenskap behöver ledning för att inte förlora enhet och sam­hörighet. Länge har man odlat myten att myndiga och fria medborgare e­gentligen inte behöver ledare.

Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan beröva henne själva livsmodet. Hon vet nå­gon­­stans att utan hopp slutar hon att leva. Dilemmat är att hon inte kan förneka realite­terna. Situationen tycks alltigenom hopplös. Abraham hade kommit i den situationen. Han hade brutit upp från sitt land och sin släkt och gett sig Gud i hågen.

Människans liv kan liknas vid ett husbygge. Evangeliet säger ingenting om storleken på huset eller hur det ser ut i övrigt. Däremot att huset skall utsättas för prövningar. Des­sa liknas vid oväder, regn och stormar, som skall kasta sig mot huset. Då visar det sig om det står stadigt eller om det rasar omkull. Det avgörande är husets grund. Om huset är byggt på stadig berggrund eller om det byggts på sand. Det första består. Det andra rasar. Liknelsen utgör kulmen och avslutningen på Jesu Bergspredikan.

Människan är en varelse på väg. Hon är på väg mot ett mål. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Re­dan Abraham fick kallelsen att bryta upp: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig.” (1 Mos 12:1) Den helige Bene­dictus manar munken att ”skynda mot det himmels­ka fä­derneslandet” (RB 73:8).

Vi fortsätter att meditera över hoppet. Det tema som påven anslog i sin encyklika vid adventstidens början. Profeterna är oss givna för att vi ska bevaras i hoppet. För den som lyssnar tänds ett hopp när profeten Jesaja talar. Hoppet om att Gud skall ge liv åt det som är sterilt och dött. ”Öknen och ödemarken skall glädja sig; hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja”. Till hoppet hör glädje.